Ögonsjukdomar

Här kan du läsa om de olika krav som föreligger kring registrering av resultat av ögonundersökningar samt om de vanligaste ögonsjukdomarna.

Ögonhälsa hos hund

Resultat av ögonundersökningar registreras centralt för samtliga raser. För officiellt undersökningsresultat krävs att hunden är id-märkt. Endast veterinärer med speciell kompetens får utföra ögonlysningen.

För vissa raser krävs att båda föräldradjuren är ögonundersökta för att avkomman ska registreras hos Svenska Kennelklubben. Undersökningen ska vara utförd inom ett (1) år före parning. För information på rasnivå, se gällande registreringsregler

Hitta ögonlysare

Svenska sällskapet för veterinär oftamologis webbplats hittar du kontaktuppgifter till veterinärer med speciell kompetens att påvisa ärftligt betingade ögonsjukdomar, sök under rubriken "Hitta ögonlysare". 

Ögonsjukdomar

Här har vi listat information om olika ögonsjukdomar hos hund. Klicka på respektive sjukdom för att läsa mer.

Collie Eye Anomaly är en utvecklingsrubbning i ögats bakre segment som kan upptäckas vid ögonlysning redan hos mycket små valpar. De flesta hundar med symtom kan leva ett normalt liv som sällskapshundar utan påtagligt synfel. Däremot påverkas hundens avelsvärde.

Collie Eye Anomaly (CEA) är en avvikelse i ögats utveckling som upptäcktes på 1950-talet. Den fick namn efter den ras där den först påvisades. Förändringen finns i hög frekvens hos collie och shetland sheepdog både i Sverige och i andra länder.

Den förekommer även hos australian shepherd, border collie och lancashire heeler. I de två sista raserna är frekvensen lägre. Colobom, ett delsymtom vid CEA, förekommer även hos basenji, men utan de övriga symtom som är typiska för CEA. Det är idag inte känt om den sjukdomen är besläktad med CEA. Udda fall av colobomlika förändringar ses sällsynt i hundar av helt andra raser, till exempel retrievers.

Symtomen

Flera olika delsymtom ingår i CEA. De indelas i primära och sekundära. Primära symtom är CRD (ChorioRetinal Dysplasi) och colobom. Sekundära (följd-) symtom är blödning och/eller näthinneavlossning.

CRD

CRD är en missbildning i ögats åderhinna (choroidea) och näthinna (retina). Diagnosen CRD ställs bäst vid ögonlysning av unga valpar. Ju tidigare undersökningen görs desto säkrare kan man påvisa en eventuell CRD. Av praktiska skäl görs undersökningen sällan före 8-10 veckors ålder. Varefter hunden blir äldre kan förändringen döljas, ”maskeras”, bakom spegelcellerna, det cellager i åderhinnan som gör att hundars ögon skimrar i mörker. Ju äldre valpen blir desto mer osäkert är det om den har CRD eller inte.

CRD är formad som en tårtbit och är lokaliserad till tinningsidan av ögat. I de förändrade områdena är synen troligen nedsatt. Överlappning mellan de två ögonens synfält gör att hunden kan fungera normalt även om den har blinda områden i båda ögonen.

Colobom

Colobom är en onormal grop i eller bredvid synnerven och bildas under ögats tidiga tillväxt. Storleken kan variera både i sidled och på djupet. De flesta colobom omfattar bara en del av synnerven men ett riktigt stort colobom kan sällsynt inbegripa hela synnerven och ett fåtal fall bilda en ärtstor utbuktning bakom ögat. Vid ögonlysning av små valpar kan man ofta, men inte alltid, upptäcka colobom. Synnerven och ett eventuellt colobom hos en valp kan ändra utseende under uppväxten, både till det sämre och till det bättre. Därför rekommenderas att åtminstone avelsdjur av riskraserna undersöks som vuxna, före sin första parning.

Colobom anses sällsynt kunna orsaka blödning och/eller avlossning av näthinnan som ses vid ögonlysning. En mindre avlossning kan läka ut så näthinnan fäster tillbaka och utseendet normaliseras. Total näthinneavlossning och omfattande blödning leder till blindhet.

Genetik

CEA är ärftlig. Tidigare betraktades CEA som en sjukdom med en enkel recessiv autosomal arvsgång. En genomgång av SKK-data för långhårig collie som publicerats i form av två vetenskapliga artiklar visar bättre överensstämmelse med en polygen arvsgång. Den visade även att kullstorleken är mindre i colliekullar där en förälder har colobom. Kullmedeltalet sjunker från 5 till 4 valpar.

Gentest

Det finns ett DNA-test för CEA. Det kan hitta en gen som visar starkt samband med CEA. En svaghet med gentestet är att det inte kan skilja de lindriga fallen från de allvarliga och därför blir ett trubbigt instrument i avelsurvalet (nedan). Valet av avelsdjur bör i första hand baseras på fenotypen, det vill säga hundens ögonstatus enligt ögonlysning.

Undersökning och avel

För CRD gäller att valpen bör ögonlysas före 10 veckors ålder, gärna så tidigt som möjligt. Valpresultatet gäller även om hunden senare får en mildare bedömning.

Om CRD-resultat ska ändras får högst en vecka förflyta innan undersökning sker enligt överklagande på nivå I.

För colobom gäller resultatet som vuxen (äldre än 1 år). Om flera undersökningar görs av den vuxna hunden gäller det sämsta resultatet såvida inte överklagande sker på nivå I. Överklagandet kan för denna diagnos ske inom två år. Om en hund frias vid överklagande tas diagnosen colobom vid vuxen ålder bort ur Hunddata. Valpresultatet ligger däremot kvar.

Avelsrekommendationerna är som följer:

  • Hund med colobom, näthinneavlossning eller blödning i ögat som följd av CEA ska inte användas i avel.
  • Avel på hundar med CRD bör begränsas till hundar med mindre omfattande förändringar. Hundar med kraftig CRD ska inte användas i avel. Rasspecifika rekommendationer kan dock förekomma där hänsyn tagits till rådande situation inom rasen.
  • Man bör inte para två hundar som har CEA med varandra. En stor förändring väger mer negativt för en avelshund än en liten. Inskränkningarna bör ta hänsyn till övrig sjuklighet i rasen och till rasens funktion.

Dermoid är en hudliknande förändring på hornhinnan eller på ögonvitan (vanligast) och ibland även på ögats rosa bindhinna eller i ögonlockskanten.

Dermoid betyder ”hudliknande”, efter det grekiska orden derma som betyder hud och eidos som betyder liknande. Dermoid kan förekomma på hornhinnan eller på ögonvitan och även på ögats rosa bindhinna eller i ögonlockskanten.

Förändringen uppstår under fostertiden då de olika vävnaderna skall få sina typiska egenskaper. Öar av felaktig vävnad kan då utvecklas på felaktigt sätt och på fel plats.

En dermoid kan innehålla alla de normala beståndsdelarna från normal hud eller hud som saknar hår eller körtlar. En hårig dermoid på själva ögat kan orsaka rejäla symtom med smärta, tårar och varflöde medan en liten dermoid i ögonlockskanten snarare är ett skönhetsfel och inte besvärar hunden.

Iriscolobom är en medfödd klyftbildning i iris. Den kan göra pupillen mandelformad eller formad som ett nyckelhål.

Iris är den struktur vi syftar på när vi anger om att individ är blåögd eller brunögd. Den reglerar ljusinsläppet i ögat genom att dra ihop sig vid skarpt ljus och vidgas i dunkel. Oförmåga att reglera ljusinsläppet kan påverka synförmågan.

Iriscolobom är en medfödd klyftbildning i iris. Den kan göra pupillen mandelformad eller formad som ett nyckelhål. Förändringen ses bäst när pupillen är sammandragen. Den kan därför lätt missas hos en hund som fått pupillvidgande droppar för ögonlysning. En hund med iriscolobom kan, men måste inte, ha fler närbesläktade defekter i samma öga.

En hund med stort iriscolobom kan kisa när den blir bländad av skarpt ljus medan en hund med litet iriscolobom kan vara helt obesvärad. Förändringen kan uppträda både hos blåögda och brunögda hundar.Den har särskilt uppmärksammats hos australian shepherd, dalmatiner och rottweiler.

Irishypoplasi är en medfödd underutveckling av irismusklerna som påverkar pupillens storlek.

Iris är den struktur vi syftar på när vi anger om en individ är blåögd eller brunögd. Den reglerar ljusinsläppet i ögat genom att dra ihop sig vid skarpt ljus och vidgas i dunkel belysning. Oförmåga att reglera ljusinsläppet kan påverka synförmågan i vissa dagrar.

Det finns olika varianter av irishypoplasi varav flera är mycket sällsynta och inte beskrivs här. Irishypoplasi är en medfödd underutveckling av irismusklerna som framför allt påverkar de muskler som stänger pupillen. Felet gör att den inte kan dra ihop sig på normalt sätt. Pupillen kan också bli excentrisk. Det betyder att den inte längre sitter mitt i iris utan i stället är förskjuten åt ena sidan.

Förändringen ses bäst hos en hund som inte fått pupillvidgande droppar för ögonlysning. Förändringen förekommer huvudsakligen hos blåögda hundar men kan även förekomma hos brunögda. En hund med irishypoplasi kan kisa när den blir bländad av skarpt ljus.

Katarakt eller grå starr är en grumling i ögats lins. Katarakt kan orsakas av många yttre och inre störningar i ögat men ur avelssynpunkt är det bara de medfödda och misstänkt ärftliga varianterna som är av intresse.

Sjukdomsbeskrivning

Katarakt eller grå starr är en grumling i ögats lins. Grumlingen kan omfatta hela linsen, total katarakt, eller delar av densamma, partiell katarakt. Katarakt kan orsakas av många yttre och inre störningar i ögat men ur avelssynpunkt är det bara de medfödda och misstänkt ärftliga varianterna som är av intresse.

Medfödda katarakter

I ögonprotokollets vänstra spalt noteras kongenitala (medfödda) katarakter, sådana katarakter anses vara antingen medfödda och/eller som har uppstått innan hunden nått sex veckors ålder. De medfödda katarakterna markeras vid punkt nummer 3 och registreras i SKKs Hunddata som kongenital (medfödd) katarakt.

Avelsrekommendation medfödda katarakter

Arvsgången för katarakt är okänd. SKK avråder från avel med individ som fått diagnosen medfödd katarakt. En hund med total katarakt ska aldrig användas i avel.

Ej medfödda katarakter

Vid punkt 15 i ögonprotokollets högra spalt noteras katarakter som inte är medfödda.

Total katarakt

Sjukdomsbeskrivning

Med total katarakt menas en katarakt som påverkar hela linsen, antingen i ena ögat eller i båda ögonen.

Avelsrekommendation total katarakt

Hund med total katarakt ska aldrig användas i avel.

Partiella katarakter

Sjukdomsbeskrivning

En partiell katarakt omfattar däremot bara en del av linsen. Linsens två huvuddelar är nukleus, kärnan, som är den inre delen och cortex, barken, som omger kärnan på sidorna och framåt, bakåt, uppåt och neråt.

En nukleär katarakt är en katarakt i linsens kärna. Nukleär katarakt delas inte in i några undergrupper.

En kortekal katarakt ligger i linsens bark. Beroende på läget i linsen kan de kortekala katarakterna delas in i olika kategorier. Först delas de in i främre och bakre varianter beroende på om de ligger framför eller bakom kärnan.

Som tredje alternativ kan katarakten utgå från linsens kant på det bredaste stället, ekvatorn. Då kallas den för ekvatoriell katarakt.

Utöver den anatomiska placeringen finns även tre av de äldre benämningarna kvar: bakre polär katarakt, främre y-sömskatarakt samt punktformig katarakt.

Avelsrekommendation partiella katarakter

Man känner än så länge inte till arvsgången för de olika typerna av katarakt men det finns en misstanke om en koppling mellan total katarakt och bakre polär katarakt och SKKs generella rekommendation är att inte använda hund med katarakt i avel.

Ett undantag är främre y-sömskatarakt. Eftersom denna kataraktform inte påverkar individen i samma utsträckning som övriga katarakter kan drabbad hund användas i avel om den paras med en individ fri från katarakt. 

Om din rasklubb har utarbetat rasspecifika avelsrekommendationer, med hänsyn till sjukdomsläget i rasen, så bör dessa rekommendationer följas.

För mer utförliga råd om sjukdomar med okänd arvsgång, se länk/fil/dokument nedan.

ECVO:s avelsrekommendation för katarakt (cataract)

Artikel om ärftliga ögonsjukdomar hos hund

Lenticonus betyder i enkel översättning från latinet ”linsstrut”. En medfödd svaghet i linskapseln, linsens hölje, leder till att linsens (vanligen) bakre yta buktar ut på ett onormalt sätt.

Lenticonus ses sällan som ensam defekt utan brukar vara ett delsymtom tillsammans med en eller flera av följande förändringar:

  • defekt i glaskroppen
  • PHTVL/PHPV
  • katarakt
  • persisterande hyaloidkärl

Lenticonus innebär en ökad risk att linsens normalt inkapslade innehåll kan läcka ut i ögat och orsaka skadlig inflammation.

Linscolobom är en ovanlig utvecklingsdefekt i ögats lins som gör att det blir ett ”hack” i linsens normalt rundade kanter.

Förändringen är mycket sällsynt och ensam förknippas den inte med någon känd ärftlig ögonsjukdom. Däremot kan den finnas som delsymtom vid PHTVL/PHPV.

Ärftlig avlossning av linsen som förekommer särskilt hos mindre terrierraser. Arvsgången betraktas som enkel autosomal och recessiv.

Förutom rasspecifika hälsoprogram finns generell rekommendation att inte avla på känd anlagsbärare för linsluxation, det vill säga djur med linsluxation samt deras föräldrar och eventuellt redan producerad avkomma.

Mikropapill är en onormalt liten synnerv hos en hund som har synförmåga. Övergångsformer mot synnervshypoplasi kan förekomma.

Pektinatligamentet ingår i ögats inre vätskecirkulation. Det bildar det ett galler över avflödesområdet. Gonioskopi innebär att man lägger en lins på ögat så att gallermönstret kan undersökas. Eventuella avvikelser graderas. Kraftiga förändringar hos båda föräldrarna ger en ökad risk för avkomman att ärva rubbningen.

Normalt flödar vätska genom ögat efter ett bestämt mönster. Vätskan bildas i strålkroppen, precis bakom ögats lins. Den flyter framåt mellan iris och lins, strömmar ut genom pupillen och lämnar den främre ögonkammaren genom ett ringformigt galler, pektinatligamentet, där iris och hornhinna möts.

Pektinligament härleds från det latinska ordet pekten som betyder kam och ordet ligamentum som betyder band. Fibrerna i pektinatligamentet liknar taggarna i en kam. Varje hinder för flödet kan leda till tryckstegring i ögat, glaukom.

Gonioskopi avslöjar avvikelser

Avvikelser i pektinatligamentet kan avslöjas vid en undersökning som kallas gonioskopi. Pektinatfibrerna studeras då genom en särskild lins som läggs på ögat. Gonioskopi är enklast att utföra om hunden inte fått pupillvidgande droppar och görs därför vanligen före ögonlysning. Ögats yta lokalbedövas med droppar innan den kupolformade linsen placeras ovanpå hornhinnan.

Hos fostret består pektinatligamentet av ett obrutet vävnadsband. Sent i fosterlivet och under den tidiga valptiden bryts ligamentet normalt upp i fibrer och mellanrum så att det ser ut som ett galler. Genom detta galler skall ögats kammarvätska ständigt flöda så att avflödet från ögat är i balans med produktionen. Om utflödet är otillräckligt stiger trycket inuti ögat och ett smärtsamt tillstånd, glaukom, inträder.

Om fibrerna inte är normalt utvecklade ställer man diagnosen pektinatligamentdysplasi, PLD. I ett lindrigt fall är en del fibrer onormalt korta och tjocka och mer eller mindre sammanväxta medan de flesta fibrerna är normala. I ett riktigt allvarligt fall finns en nästan obruten vävnad med enstaka avflödeshål i stället för gallermönstret. Varje hinder för flödet kan leda till tryckstegring i ögat.

Oskarp gräns mellan normalt och onormalt

Det finns idag egentligen inte en tydlig gränsdragning mellan normalt och onormalt. Ett ligament med små förändringar betecknas som normalt med en flytande gräns mot onormalt vid cirka 25 procent av omkretsen. Om ligamentet är dysplastiskt anges det som bråkdelar av hela ligamentets omkrets (< 1/2, 1/2-3/4 och >3/4 – total/flödeshål).

Missbildat pektinatligament förekommer hos vissa familjer av exempelvis bouvier des flandres, basset hound och flat coated retriever. Föräldrar med allvarlig PLD löper större risk att få valpar med samma defekt. De hundar som utvecklar glaukom till följd av PLD har ofta mycket omfattande förändringar.

Glaukom kan även utvecklas till följd av flera andra ögonförändringar än PLD.

Ett hyaloidkärl är ett blodkärl i ögats glaskropp som normalt bara existerar under en kort tid av fosterlivet men som sällsynt kan finnas kvar senare i livet, persisterande hyaloidkärl.

Inom biologin betyder ordet persistera stå kvar, bli kvar, fortfara (att finnas) eller fortleva. Ordet hyaloid härleds ifrån grekiska ordet hyalos som betyder glas och ändelsen –oid betyder -liknande. Hyaloid betyder alltså glasliknande.

Ordet glasliknande syftar på ögats glaskropp. Med persisterande hyaloidkärl menas en rest av de blodkärl som försörjer ögats lins under en fas av fostertiden då linsen tillväxer kraftigt. Kärlen kommer in i ögat bakifrån, genom synnerven. Före födelsen skall de tillbakabildas och för resten av livet skall normalt det bara finnas rudimentära rester kvar. En sådan rest ses ofta som en liten dallrande vit spiralstump på linsens baksida.

Ett persisterande hyaloidkärl är en kraftig kärlstam som sträcker sig mellan synnerven och linsens bakre yta. Ofta omges fästpunkten på linsen av en liten vävnadsfläck. Blodkärlet kan vara blodförande eller blodtomt. I det första fallet finns en risk att det kan inträffa en spontan blödning så att blod ansamlas i glaskroppen och i värsta fall fyller hela ögat.

 

Persisterande pupillmembran är vävnadsrester från fostertiden som utgår från ögats iris. Vid ögonlysning ses resterna som en eller flera tunna trådar. I ovanliga fall med ett kraftigt PPM kan hela pupillöppningen vara täckt av en spindellik struktur med samma färg som iris.

När vi anger en hunds ögonfärg syftar vi på färgen på ögats iris. De flesta hundar är brunögda, enstaka har gula ögon, mera sällan är hundars iris blå eller flammig. Pupillen är en rund öppning i iris som släpper in ljus till ögats inre. Dess storlek reglerar ljusmängden; pupillen vidgas eller minskas beroende på ljusförhållandena.

Ett membran är en hinna eller ett hölje. Ordet persistera betyder inom biologin stå kvar, bli kvar, fortfara (att finnas) eller fortleva. Med persisterande pupillmembran menas en förändring i anslutning till ögats iris och pupill. Vävnad från fosterlivet har inte avvecklats på normalt sätt. I stället finns strukturer kvar i den främre ögonkammaren, det vätskefyllda utrymmet mellan ögats lins, iris och hornhinna. Förkortningen PPM är allmänt accepterad internationellt.

Små PPM är vanliga, i det närmaste normala, i många raser upp till cirka 6 månaders ålder. Ofta ses de då som små vävnadstrådar på iris främre yta. De utgår inte från irisens kant utan från en ringformig struktur som kallas collaretten (”lilla kragen”). De kan antingen sluta fritt med ändarna dinglande som stumpar i främre ögonkammaren eller (mer vanligt) gå från en punkt på irisytan till en annan och får då beteckningen PPM iris-iris.

PPM kan också sträcka sig mellan irisytan och hornhinnans (corneas) insida (PPM iris-cornea) eller mellan iris och linsens framsida (PPM iris-lins). Den sträckning som beskrivs i de senare två fallen anses vara mer allvarlig. Det är en tolkning baserad på ”biologiskt sunt förnuft” även om det inte finns något tungt vetenskapligt stöd för den uppfattningen.

Lindrig, måttlig eller kraftig variant

Vid ögonlysning av en hund kan alla tre varianterna av PPM (iris-iris, iris-cornea, iris-lins) markeras som lindrig, måttlig eller kraftig på undersökningsprotokollet. Små PPM kan ses hos valpar av alla raser och kan försvinna med tiden. Slutbedömning bör därför inte göras förrän vid ett års ålder avseende PPM. En vuxen hund med kraftigt PPM eller PPM som berör hornhinna eller lins bör inte användas i avel.

Små PPM-trådar från iris-iris förekommer ofta hos basenji och är enligt den svenska rasklubbens policy inget avelshinder.

PHTVL/PHPV innebär att rester av ett blodkärlsystem som försörjer ögats lins med näring under fostertiden inte återbildas normalt. Förändringarna graderas från 1 till 6. Ju högre siffra desto kraftigare avvikelse och medföljande sämre synförmåga.
Det är lätt att förstå att PHTVL/PHPV, ibland och vardagligt, kallas för ”bokstavssjukdomen”. Förkortningen PHTVL ska utläsas Persisterande Hyperplastisk Tunica Vasculosa Lentis.

Ordet persistera betyder inom biologin stå kvar, bli kvar, fortfara (att finnas) eller fortleva. Hyperplastisk betyder ungefär överutvecklad; att det bildas onormalt många normala celler som gör strukturen större än vanligt. Detta till skillnad från tumörväxt som orsakas av onormala celler.

Tunica vasculosa lentis är ett omfattande nät av blodkärl som omger ögats lins och försörjer den med näring under fostertiden. Normalt ska nätet avvecklas efter födelsen. PHTVL innebär att nätverket är överutvecklat och att rester av blodkärl finns kvar permanent på ögats lins, vanligen längs kanterna och/eller på baksidan.

Förkortningen PHPV står för Persisterande Hyperplastisk Primär Vitreus. Under fostertiden är den primära vitreus en föregångare till den struktur som senare ska utvecklas till sekundär vitreus, ögats glaskropp. Glaskroppen är den gelélika massa som fyller ut större delen av ögats bakre segment.

Om stora rester av linsens nätverk, TVL, eller den primära vitreous finns kvar efter födelsen kan det ge mer eller mindre allvarliga symtom. De kvarstående vävnadsresterna kan ge synproblem. Det kan även uppstå sekundära effekter i form av omfattande blödning i ögat och missbildad lins med utbredd katarakt, grå starr. 

Gradering från 0 till 6

Baserat på bland annat storlek och utbredning graderas PHTVL/PHPV från 0 till 6. En högre siffra anger en mer omfattande förändring. Med siffran 0 menar vi i Sverige att hunden är helt normal (medan man med 0 i Finland anger att det finns minimala pigmentprickar på linsen). I lindriga fall (grad 1 och 2) ses fläckar eller sjok av vävnad mot mitten av linsen, mest på baksidan.

Från och med grad 2 finns även grumlingar, katarakt, i linsen eller också kommer sådan att utvecklas med tiden. Rester av blodkärl, utbuktningar eller ursparningar i linsen och onormalt knubbig lins ses i de högre, mer allvarliga graderna.  

Vanligast förekommande hos dobermann

PHTVL/PHPV förekommer framför allt hos dobermann. De allra första fallen påvisades i just den rasen i Nederländerna. Sällsynt ses förändringen hos riesenschnauzer, ”mellan”- och dvärgpinscher, collie och shetland sheepdog. Förändringarna är vanligen lindriga i de raserna. Redan på 1980-talet uteslöts hundar med allvarliga förändringar från avel och därefter har antalet drabbade djur minskat. De riktigt allvarliga förändringarna har blivit sällsynta. Även hos staffordshire bullterrier förekommer en variant av förändringen, främst i form av PHPV.

I Sverige avlar man på hundar med PHTVL/PHPV av grad 1. Man bör dock inte para två hundar med sådan förändring med varandra.

PRA (progressiv retinal atrofi) är en fortskridande ärftlig näthinnesjukdom som förekommer i många raser.

Sjukdomsbeskrivning

PRA (progressiv retinal atrofi) är en fortskridande ärftlig näthinnesjukdom som förekommer i många raser. PRA orsakar en progressiv tillbakabildning av cellerna (tappar och stavar) i näthinnan. Symtomen är initialt sämre mörkerseende och nattblindhet, slutstadiet är blindhet.

PRA kan orsakas av olika förändringar i hundens arvsmassa. I en del raser finns flera former av PRA, med olika genetisk bakgrund. Tidiga och sena former finns. De tidiga ger symptom hos valpar/unghundar. De sena ger symptom hos vuxna hundar. Debutåldern varierar mellan och inom raser.

Nedärvning

Många av de kända PRA-formerna har en autosomal recessiv nedärvning, vilket innebär att den drabbade hunden har fått sjukdomsanlaget från båda sina föräldrar. Ögonlysning kan avslöja klinisk PRA, men påvisar inte anlagsbärare eller genetiskt affekterade individer som ännu inte blivit klinisk drabbade. För de PRA-former där den genetiska bakgrunden är känd kan DNA-tester underlätta avelsarbetet (länk till mer information om dessa PRA-varianter och tester finns under "Mer information" nedan).

Avelsrekommendation

Vid ögonlysning och undersökning av ögonbotten kan PRA påvisas. För de PRA-former där DNA-tester ännu inte finns tillgängliga baseras avelsarbetet på ögonlysning. En autosomal recessiv arvsgång antas även för dessa PRA-former. Förutom rasspecifika hälsoprogram finns en generell rekommendation mot avel med anlagsbärare för PRA, det vill säga föräldrar och avkommor till hund drabbad av PRA. En hund som själv är diagnosticerad med PRA ska aldrig användas i avel.

Special- och rasklubbar kan därutöver ha ytterligare rekommendationer, t.ex. att syskon till hund med PRA ska uteslutas från avel. Om din rasklubb har utarbetat rasspecifika avelsrekommendationer, med hänsyn till sjukdomsläget i rasen, så bör dessa rekommendationer följas.

Observera att det för vissa raser gäller särskilda registreringsregler avseende PRA.

ERG-undersökning

ERG, Elektroretinogram är en metod för att undersöka om hunden har PRA eller andra sjukdomar i ögonbotten. Hund som ERG-undersökts i Sverige eller Norge vid lägst 18 månaders ålder behöver ingen förnyad undersökning avseende PRA.

Atresia puncta lacrimalis, i daglig veterinär terminologi kallad punkta-atresi, innebär att det medfött saknas tåröppning(ar) i inre ögonvrån. Resultatet blir att pälsen missfärgas av en ständig vätskeström, så kallad tårrand.

I inre ögonvrån finns två mynningar (puncta lacrimalia), en i övre och en i undre ögonlocket. De sitter strax innanför ögonlockskanten. Varje mynning är oval och placerad parallellt med kanten. Den är ofta markerad med en svag pigmentrand. Från varje mynning går en liten kort kanal. Efter cirka en centimeter sammanstrålar de båda små kanalerna och bildar en gemensam kanal som efter diverse passager mynnar i näsborren.

Vänster och höger ögas tårsystem är helt oberoende av varandra. Atresia puncta lacrimalis innebär att en av dessa tårkanalsmynningar saknas. Avsaknad av övre punctum ger inga eller mycket lindriga symtom medan avsaknad av den undre punctum ger ökat tårflöde som kan ses som en fuktig rand från inre ögonvrån.

Grå prickar på hornhinnan kan bero på sjukdomen punktformlig keratit. Man misstänker autoimmun bakgrund och SKK avråder från avel med hundar som fått diagnosen.

Sjukdomsbeskrivning

Ytlig punktformig keratit orsakas av inflammation i hornhinnan. Orsaken är inte känd men man misstänker en autoimmun bakgrund. Grå prickar i olika antal och utbredning kan ses på hornhinnan. Hunden kan vara utan symtom eller uppvisa obehag från ögonen. Tillståndet beskrivs oftare hos vissa raser men förekommer hos flertalet.

Avelsrekommendation

SKK avråder från avel med individ som fått diagnosen punktformig keratit. Vad gäller föräldrar och syskon finns ingen säker grund för att dessa bär anlag för sjukdomen och därmed säkert ska tas ur avel men man bör tänka på att undvika nära släktskapsparningar eftersom det ökar risken för att recessiva defektanlag dubbleras och kommer till uttryck hos avkomman. Om din rasklubb har utarbetat rasspecifika avelsrekommendationer, med hänsyn till sjukdomsläget i rasen, så bör dessa rekommendationer följas.

Retinal dysplasi är en felaktig utveckling av näthinnan.
Retinal dysplasi är en felaktig utveckling av näthinnan som särskilt förekommer inom vissa spaniel-och retrieverraser och inom rasen cavalier king charles spaniel. Fyra varianter kodas i SKK-data.

  • Lindrig retinal dysplasi/näthinneveck
  • Multifokal retinal dysplasi
  • Geografisk retinal dysplasi
  • Total retinal dysplasi

Lindrig retinal dysplasi/näthinneveck och multifokal retinal dysplasi är vanligen inget avelshinder; parning med fri individ rekommenderas.

Avkommans ögonstatus bör följas vid avel med hund med näthinneveck av raserna golden retriever och labrador retriever.

Diagnosen underutvecklad (hypoplastisk) synnerv upptäcks vid ögonlysning. Hunden är medfött blind.

Underutvecklad (hypoplastisk) synnerv är en ovanlig förändring hos hundar och ger medfödd blindhet. Den del av synnerven som kan ses vid ögonlysning är markant mindre än normalt och omgiven av en mörk ring. Pupillen är vidgad och de reflexer som skall utlösas av skarpt ljus saknas. Spontana sökande ögonrörelser, sökande nystagmus, förekommer.

Förändringen kan vara enkel- eller dubbelsidig. Om den är enkelsidig kan hunden fungera relativt normalt men med nedsatt syn åt den blinda sidan. Gränsdragningen mot mikropapill kan ibland vara svår.

Synnervshypoplasi förekommer i de små pudelraserna och hos colllie, shetland sheepdog och schäfer. Den genetiska bakgrunden är inte kartlagd. Avel på en medfött blind hund strider mot SKKs Grundregler.

Överklaga resultat

Om en hund ögonlysts och tveksamheter eller invändningar mot resultatet föreligger kan ytterligare en bedömning inhämtas enligt följande:

Nivå I

Hunden ska undersökas av en Diplomate of the European College of Veterinary Ophthalmologists (i det följande kallad ECVO-diplomate).

Den nya undersökningen ska ske inom rimlig tid (dagar till veckor) från den första undersökningen. Hundägaren ska upplysa den först undersökande veterinären om sin avsikt att begära förnyad undersökning. Denna veterinär informerar om förfarandet och hänvisar till ECVO-diplomate.

Vid bokning av den nya undersökningen ska hundägaren visa upp föregående ögonprotokoll.

ECVO-diplomate ska inbjuda den först undersökande veterinären att delta i undersökningen. Även ytterligare panelmedlem inbjudes om möjligt.

Nivå II

Om den först undersökande veterinären och ECVO- diplomate inte enas om en bedömning ska hunden undersökas av tre samtidigt närvarande ECVO-diplomates.