Frågor och svar om HD

Här hittar du vanliga frågor och svar om röntgen, avläsning och avelshänsyn avseende höftledsdysplasi, HD.

Om HD och hälsoprogrammets utformning

Höftledsdysplasi, HD, är en felaktig utveckling av höftleden under hundens uppväxt som kan ge upphov till inflammation/osteoartrit i höftleden. Det är en relativt vanlig skelettrubbning hos många hundraser som resulterar i varierande grad av förändringar i ledens utformning. Risken för att en hund ska utveckla HD är betingad av såväl arv som miljö. 

HD är en relativt vanlig skelettrubbning hos många, framförallt storvuxna, hundraser som resulterar i varierande grad av förändringar i ledens utformning. SKK bedriver sedan lång tid tillbaka ett hälsoprogram för HD, vilket innebär att man ”screenar” för HD genom att röntga så många individer som möjligt inom en hundras där HD anses vara ett bekymmer. Självfallet är det viktigt att potentiella avelsdjur av de berörda hundraserna röntgas, men även individer som inte ska gå i avel bör röntgas för en bättre helhetsbild av populationen och en säkrare avelsvärdering. 

Målsättningen med programmet är att, med HD-röntgen som en indikation på ledkvalitet, successivt minska andelen hundar som uppvisar kliniska besvär av HD i de berörda raserna. Det bör poängteras att den screening som görs genom röntgenundersökning ger en bild av höftledens utformning. Det är dock inte möjligt att enbart utifrån röntgenbilden utläsa om en hund har besvär av sin HD eller inte. Röntgen och avläsning inom SKKs hälsoprogram syftar alltså inte till att fastställa individens kliniska status utan är i första hand en vägledning i avelsarbetet. Röntgenundersökning kan aldrig bli en exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. Styrkan med denna typ av screening är att det är möjligt att undersöka ett stort antal hundar på ett relativt enkelt sätt och att resultaten är offentliga.

Självfallet är det viktigt att potentiella avelsdjur av berörda hundraser röntgas, men även individer som inte ska gå i avel bör röntgas för en bättre helhetsbild av populationen och en säkrare avelsvärdering. Din hunds resultat bidrar med värdefull information till rasens uppfödare och till rasklubben.

Röntgenundersökningen är ingen exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. Några helt tillförlitliga mätmetoder för de olika graderna av dysplasi finns inte. Styrkan med denna typ av röntgenundersökning är att det är möjligt att undersöka väldigt många hundar på ett relativt enkelt sätt och att resultaten blir offentliga.

Innan du bokar en tid hos veterinären för röntgenundersökning av din hunds höftleder eller armbågsleder, måste du beställa en avläsning av röntgenbilderna hos SKK. Det gör du i SKK Röntgen och du kan göra det 12 månader innan undersökningen. Mer information och länk till SKK Röntgen hittar du här.

Röntgenundersökning för officiell bedömning och registrering hos SKK sker efter 12 månaders ålder (eller 18 månader i en del storvuxna raser). Röntgen av yngre hundar kallas ”preliminär röntgen” vilket inte ger ett officiellt resultat men ändå kan bidra med viktig information kring ledproblematiken hos våra raser. Resultat av höftledsröntgen som görs i enlighet med hälsoprogrammet för HD registreras och publiceras av SKK via SKK Hunddata och Avelsdata.

Det är omöjligt att enbart med hjälp av en röntgenbild kunna utläsa om en hund har besvär av sin HD, för det krävs en klinisk bedömning av en veterinär. Det finns halta hundar som radiologiskt uppvisar lindrig dysplasi medan andra med kraftig dysplasi uppträder helt symptomfria. Generellt sett har små lätta hundar mindre kliniska problem av HD jämfört med större, tyngre individer hos vilka lederna utsätts för en högre belastning.

En viktig förutsättning för ett hälsoprogram är att det vi mäter (mätegenskapen) är relevant för det som eftersträvas, i detta fall god klinisk ledhälsa (målegenskapen). Det finns en svensk vetenskaplig studie baserat på SKKs data (Malm et al 2020)* som visar på ett tydligt samband mellan hundens röntgenresultat i ung ålder och senare kliniska problem och avlivning orsakat av ledproblem. Studien visade att det framförallt är hundar med måttlig eller grav dysplasi (HD-grad D och E) som löper en tydligt ökad risk för kliniska problem. Det vi mäter, röntgenresultatet, ger alltså värdefull information om risken för senare kliniska problem och avlivning.

Studien indikerar att hundar med lindrig dysplasi (HD-grad C) har låg risk att drabbas av kliniska problem, jämfört med hundar med HD grad D eller E. Det finns dock sammanställningar som visar att hundar med HD-grad C nedärver HD i högre grad än hundar med HD-grad A eller B, varför man bör skilja på C-hundars egen kliniska status och dess avelsvärde.

För en bedömning av hur kliniskt relevant HD är i en ras rekommenderas klubbar att använda sig av Agria Breed Profiles och av hälsoenkäter för utvärdering och prioritering i avelsarbetet.

*Referens: Malm S, Fikse WF, Egenvall A, Bonnett BN, Gunnarsson L, Hedhammar Å, Strandberg E. Association between radiographic assessment of hip status and subsequent incidence of veterinary care and mortality related to hip dysplasia in insured Swedish dogs. Prev. Vet. Med. 2010;93: 222-232.

Röntgenundersökningen är ingen exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. Den ger en bild av höftledens utformning, men det är inte möjligt att enbart utifrån röntgenbilden utläsa om en hund har besvär av sin HD eller inte.  

Hundar som visar hälta eller smärta bör givetvis veterinärundersökas och vid behov remitteras vidare till exempelvis en sjukgymnast (utbildad för hund). När det gäller de hundar med HD som inte visar några symtom kan man som generell regel säga att de bör motioneras regelbundet men med måtta och att det är viktigt med uppvärmning. Gång i trappor, hopp samt motion som inbegriper rivstart, tvärstopp och hastiga vändningar (till exempel agility) kan måsta undvikas, åtminstone för hundar med måttlig eller kraftig dysplasi.

Övervikt innebär en ökad belastning på lederna varför vikten behöver hållas under uppsikt och bantningsfoder sättas in vid behov. För hundar med kliniska problem av HD finns det en del olika antiinflammatoriska preparat med smärtstillande effekt, vilka kan förskrivas av veterinär och kombineras med tidigare nämnda åtgärder.

Forskning visar att hundar graderade med lindrig dysplasi, HD-grad C, har en låg risk för kliniska problem av sina höftleder. Det bör dock poängteras att en C-hund generellt nedärver sämre höftleder än en HD-fri individ, vilket behöver beaktas vid funderingar på att använda hunden i avel.

Subluxation av lårbenshuvudet, så kallad “slapp led”, är central i utvecklingen av osteoartrit. Graden av subluxation hos den unga hunden är korrelerad till risken att som vuxen hund utveckla osteoartrit i höftleden. Subluxation är alltså en viktig komponent i begreppet HD och ett av kriterierna i FCIs riktlinjer för gradering av HD. 

Har du frågor om din hunds röntgenresultat? Kontakta avdelningen för avel och hälsa via uppgifterna nedan. SKK lämnar inte skriftliga redogörelser för avläsningsresultat utöver det internationella certifikatet.

E-post: vet@skk.se
Telefon: 08-795 33 66 

Telefontid: Mån, ons och fre klockan 09-12

En mer detaljerad redovisning är en av de frågor som nu diskuteras i den arbetsgrupp för HD-frågor som tillsattes på Kennelfullmäktige 2023.

Den nytta som ett mer omfattande utlåtande skulle kunna innebära för den enskilde hundägaren/uppfödaren och för avelsarbetet i rasen bör vägas mot den ökade tiden för avläsaren och därmed kostnaden för hundägaren. 

För den som önskar finns redan idag möjligheten att ringa och prata med den avläsare som graderat hunden, för mer detaljerad information om den enskilda individens resultat och bedömning. Denna möjlighet till direkt dialog med avläsande veterinär är ingenting som krävs av FCI och är mycket ovanlig internationellt.

Kondrodystrofi är en typ av dvärgväxt orsakad av en störning i broskutvecklingen i tillväxtområden i långa rörben. Ett lårben hos en kondrodystrof hund är kortare och i regel mer böjt än hos en hund med normallånga ben samt med bredare ändar. Halsen mellan lårbenshuvud och lårben kan vara kortare och bredare. Själva höftleden skiljer sig dock inte från höftleden hos en hund med normallånga ben. En höftled från en kondrodystrof hund kan därför screenas för HD och avläsas efter samma kriterier som höftleder hos andra hundar.

Detta till skillnad från armbågsleden där de tre ben som utgör leden kan växa olika snabbt och ge upphov till formförändringar som inte finns hos hundraser med långa rörben.

Övergångskota är en medfödd missbildning i korsbenet eller sista ländkotan som kan innebära att en kota är hälften kors- och hälften ländkota. Förändringen, som kan upptäckas som bifynd vid höftledsröntgen, har tidigare benämnts sakralisation eller lumbarisation men numera föredrar man att kalla det övergångskota då det varken är en länd eller korskota utan en form av mellantyp. En övergångskota kan vara symmetrisk eller asymmetrisk vilket innebär att den antingen ser likadan ut på höger och vänster sida eller att dessa två sidor skiljer sig åt.

Övergångskotan kan vara delvis eller helt fastvuxen via sitt sidoutskott i främre delen av bäckenbenet och/eller korsbenet och hos en del hundar ses en vinkelställning mellan ländrygg och korsrygg till följd av detta. Hos vissa hundar finns det istället för onormala sidoutskott, ett utrymme mellan den första och andra korskotan, som normalt är sammanväxta, vilket ger hunden åtta istället för sju ländkotor.

Övergångskotan har oftast inte någon klinisk betydelse för hunden, men det finns fall då den kan orsaka problem i form av inklämning av ryggmärgen/nervrötter vilket är orsaken till att det anges som en extra information.

SKK har ingen generell rekommendation när det gäller avel på hundar med övergångskota. Vi rekommenderar dig att kontakta ras-/specialklubben och höra med dem om det här är en problematik de känner till och om de har någon strategi för det.

PennHIP står för ”The University of Pennsylvania Hip Improvement Program” och är en metod som fokuserar på subluxation (ledslapphet) vid HD. Den går ut på att snarare mäta möjligheterna att mekaniskt dislokera lårbenshuvudena än att se deras läge utan yttre påverkan. 

Hundar som röntgas enligt PennHip metoden är vanligtvis sövda och man tar tre bilder där lårbenshuvudet pressas in respektive ut från ledskålen samt en bild med sträckta bakben, såsom den tas vid FCI-screening. 

Metoden ger ett mätvärde (distraktionsindex) mellan 0 och 1. Mätvärdet 0 innebär att ledhuvudet inte rubbas ur sitt läge inne i ledskålen trots applicering av utåtriktat tryck och mätvärdet 1 innebär en total luxation av ledhuvudet från ledskålen. 

PennHIP har använts inom forskningsstudier för att fastställa att subluxation (ett högre distraktionsindex) är en stor riskfaktor associerad till osteoartrit. Metoden är dock inte tillämpbar som screeningmetod av stora populationer i den omfattning som röntgas i nordiska länder. Det finns många orsaker till detta såsom dess tillgänglighet, att hundarna vanligtvis är sövda och den speciella utbildning i PennHips regi som måste genomgås av den som tar bilderna. Ytterligare en nackdel är att resultaten inte är offentligt tillgängliga. Den största förtjänsten med metoden är som komplement vid kliniska undersökningar inför eventuell operation och för att bedöma risken för en individ med HD att utveckla osteoartrit i framtiden.

Detta görs redan idag i de fall där SKK kan säkerställa att det är en officiell FCI avläsning och förutsatt att alla uppgifter finns med (t ex hundens chipnr/regnr för att identiteten ska kunna säkerställas). 

Kvalitetssäkring av röntgenundersökningen

SKK har nyligen lanserat en digital utbildning avseende röntgen av armbågs- och höftleder för klinikpersonal som genomför ledröntgen inom ramen för SKKs hälsoprogram. I dagsläget är kursen frivillig, men kommer på sikt att göras obligatorisk för röntgade personal (i enlighet med tidigare beslut i Kennelfullmäktige). 

Att kvalitetssäkra hela processen från röntgen av hunden på kliniken till avläsningen av bilderna och hur resultatet presenteras och används har varit ett av uppdragen för den arbetsgrupp för HD-frågor som tillsattes vid Kennelfullmäktige 2023. Arbetsgruppen har utarbetat en processbeskrivning samt en kontrollplan för samtliga delar i processen. För vissa delar av processen har även förslag till nya rutiner för kvalitetssäkring utarbetats. 

Bilder som inte är tekniskt korrekta och inte uppfyller kraven för att kunna avläsas skickas tillbaka av SKK med notering om orsaken till varför de skickas i retur. I många fall även med tips och råd om hur bilden/bilderna kan förbättras.

Antal returnerade bilder per klinik följs upp årligen av SKKs kansli. Kliniker som av någon anledning sticker ut i statistiken kontaktas. SKKs avläsare samt SKKs handläggare har även löpande kontakt med röntgade kliniker vid behov.

Ja, vid officiell höftledsröntgen enligt FCI är sedering obligatorisk. Hunden måste vara tillräckligt sederad eller sövd så att musklerna är fullständigt avslappnade under röntgenundersökningen. Detta är en förutsättning för att kunna utvärdera om en subluxation föreligger eller inte. Det är även viktigt ur strålskyddssynpunkt. Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten ska man i så stor utsträckning som möjligt undvika att någon person står inne i rummet vid exponeringen. Tekniker där man använder olika typer av stöd, band och liknande istället för att hålla i hunden vid positioneringen ska eftersträvas. 

Avläsning och gradering av röntgenbilder

Avläsning och bedömning av hundens höftleder baserat på “traditionell” röntgenundersökning sker i Sverige sedan år 2000 enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale, FCI.

En höftled bedöms efter ett antal olika kriterier vilka beskrivs på likartat sätt för varje grad. När höftledsbilderna bedöms tittar avläsarna först på hur långt in i ledskålen som ledkulan ligger och hur väl ledkulan passar in i ledskålen. Till sin hjälp kan de vid behov lägga in en cirkel vilken placeras runt ledhuvudet. Cirkelns mittpunkt är markerad, och på en led som har HD ligger mittpunkten på eller utanför konturen av ledskålens yttre tak. 

De tittar även på själva ledspringan och hur konturerna på ledskålen och ledhuvudet ser ut. En viktig struktur är den främre yttre konturen på ledskålen som, om den är avplanad, kan vara en indikation på att ledkulan inte ligger stabilt i leden utan glider utåt och omformar den annars rundade yttre konturen. FCIs dokumentation innehåller även information om Norbergs vinkel och hur den bör mätas. Vinkeln mäts vid behov som ett extra stöd vid graderingen. 

Om höftledsbilden visar att en eller båda höftlederna är omgivna av benpålagringar anges det separat som lindrig, måttlig eller kraftig benpålagring för respektive led. Avläsarna kan även kryssa i om subluxation föreligger.

Gradering av hundens höftleder baserat på röntgenundersökning sker i Sverige enligt normer fastställda av Fédération Cynologique Internationale, FCI. Normerna bygger på ledskålens form, djup och kontur samt passformen mellan höftledskula och höftledsskål. Även ledhuvudets position inne i ledskålen bedöms, det vill säga ifall det ligger djupt på plats eller om det föreligger en subluxation alternativt luxation.

Lederna graderas i fem kategorier: A = normala höftleder grad A, B = normala höftleder grad B, C = lindrig dysplasi, D = måttlig dysplasi och E = höggradig dysplasi.

Om röntgenbilderna visar att en eller båda höftlederna är omgivna av benpålagringar anges det separat som lindrig, måttlig eller kraftig benpålagring för respektive led.

Avläsningen görs enligt FCIs kriterier. I regelverket "FCI Hip Dysplasia Classification Copenhagen 2022" finns riktlinjer för Norbergs vinkel angivna för varje grad A-E. Utöver detta tas dock ett flertal andra kriterier i beaktande vid graderingen. Norbergs vinkel är således inte avgörande för graderingen utan mäts vid behov som ett extra stöd vid graderingen. 

SKK har tre avläsande veterinärer, i enlighet med beslut i Kennelfullmäktige. De har samtliga en gedigen meritlista och stor erfarenhet av att läsa röntgenbilder. De avläser årligen höftledsbilder för cirka 16 000 hundar av olika raser.

Avläsarna tilldelas de ärenden som har kommit in sedan förra avläsningen, inget urval görs av olika raser eller grupper utan samtliga avläsare läser samtliga raser.  

Det finns variationer i det anatomiska utseendet mellan raser mellan raser och inom en ras. Samtliga raser avläses dock efter samma kriterier, men avläsarna har möjlighet att ta hänsyn till olikheter i utseendet av leden som inte indikerar någon dysplasi. Utseendevariation mellan raser och individer som inte innebär HD är alltså ingenting som påverkar graderingen.

Avläsarna sambedömer normalt inte bilder. De kan givetvis stämma av med varandra i svåra fall. Sambedömning av samtliga bilder skulle innebära en avsevärd kostnadsökning och förlängda svarstider.

Avläsarna kan inte se ägarens namn eller kontaktuppgifter vid avläsningstillfället. Uppgifterna kan ses vid arkivsökning när ägaren ringer på telefontiden och önskar diskutera röntgenbilden/-bilderna.

Att förbättra insynen och förståelsen avseende HD-avläsning har varit en av målsättningarna för den arbetsgrupp som tillsattes i samband med Kennelfullmäktige 2023. Det finns en artikel publicerad i Hundsport Special (4-2024) som beskriver hur de veterinärer som avläser röntgenbilder åt SKK arbetar. 

En potentiell effekt av antal inskickade bilder analyserades i den så kallade HD-utredningen som presenterades 2019. Det underlag som fanns tillhands för att undersöka detta visade inte på någon stor effekt av antal inskickade bilder. 

I utredningens slutrapport står följande: ”I SKKs databas registreras antalet inskickade bilder från ett röntgentillfälle, men ingen åtskillnad görs mellan höftleds- och armbågsledsbilder. Det går därför inte att veta hur många höftledsbilder som skickats in för en individ som röntgat både höfter och armbågar vid samma tillfälle (vilket är fallet för majoriteten av hundarna i databasen). En ökning av totala antalet insända bilder per hund kunde ses från 2011 till 2016, från cirka 3,1 till 3,4 bilder i medeltal. Om man skattar HD-värdet för hundar med 3 bilder jämfört med de med fler än 3 bilder har de senare hundarna från 0,02 till 0,13 högre HD-värde. Omräknat till ökat HD-värde (d.v.s. sämre HD-status) per bild blir detta 0,01-0,08.” Hela slutrapporten hittar du via länken nedan. 

HD-utredningens slutrapport (pdf)

Samstämmigheten mellan våra svenska avläsare utvärderas årligen internt av SKKs kansli, avdelning för avel och hälsa, som ansvarar för driften av hälsoprogrammet. Statistik över avläsarnas procentuella fördelning mellan de olika graderingarna tas fram och utvärderas och diskuteras. Åtgärder vidtas vid behov. Kvalitetssäkringsarbetet genomförs som en intern egenkontroll för vilken avdelningen för avel och hälsa ansvarar.

De årliga uppföljningar som görs i Sverige visar att våra tre avläsare generellt har en mycket jämn statistik sinsemellan i fråga om fördelning av olika HD-grader.

För att ytterligare kvalitetssäkra avläsarnas arbete, över tid och sinsemellan, har arbetsgruppen för HD (som tillsattes vid Kennelfullmäktige 2023) gett förslag på kompletterande rutiner för kvalitetssäkring. De innebär att avläsarna årligen ska bedöma ett antal äldre bilder. Avläsarna bedömer vid denna föreslagna kvalitetssäkring samma bilder, vilket ger ett bättre underlag för kvalitetssäkring. Genom att avläsa äldre bilder kan dessutom eventuella glidningar i bedömningen över tid fångas upp och åtgärdas. 

Även andra former av kalibreringar har tidigare skett i Sverige baserat på önskemål eller behov. Exempelvis genomfördes en kalibrering avseende golden retriever för ett antal år sedan, efter önskemål från rasklubben. 

Utöver den årliga utvärderingen av de svenska avläsarnas graderingar görs även ett arbete för harmonisering och kalibrering inom Norden. Detta inom ramen för arbetet i Nordisk Kennelunions röntgenpanel (NKU X-ray panel). NKUs röntgenpanel möts två gånger per år. Inför varje möte skickar varje land ut bilder som sedan diskuteras, vanligen 40 HD-bilder per möte. Den typ av bilder som ska diskuteras bestäms på föregående möte. Det är ett brett spektrum som ligger bakom vilka bilder som väljs ut såsom en vanlig ras, en ovanlig ras, en specifik rastyp, ett specifikt bedömningskriterium med mera. Fokus ligger på att välja ut bilder som är svåra att bedöma så att de kan utgöra ett diskussionsunderlag för harmonisering inom norden. 

Inför varje möte har varje land också möjlighet att välja ut röntgenbilder som fått olika bedömning vid överklagan hos nordiska panelen och lyfta upp dessa för vidare diskussion i panelen. Panelen diskuterar alltså inte resultatet som sådant, det är redan satt och ändras inte, utan fokuserar på varför olika länder/olika avläsare gjort olika bedömning i det aktuella fallet och vilken bedömning som ska anses vara den korrekta om ett liknande fall (samma/liknande anatomisk utformning) skulle dyka upp igen. 

Samtliga länder som läser enligt FCI ska följa samma protokoll och riktlinjer. Till grund för bedömningen av höftleder ligger dokumentet FCI Hip Dysplasia Classification Copenhagen 2022.

Det finns dock inte lika bra rutiner för kalibrering i Europa i stort som det gör inom Norden. En internationell konferens för avläsare hölls i Köpenhamn 2022. Syftet och målet med mötet var att presentera arbetet med uppdaterade och mer utförliga beskrivningar av kriterierna för HD gradering samt att gå igenom ett stort antal röntgenbilder för att kalibrera aktiva FCI avläsare från olika länder i världen. Liknande möten bör hållas med visst intervall för en bättre harmonisering.

De uppdaterade mer utförliga beskrivningarna av kriterierna för HD gradering överensstämmer med de kriterier som SKKs avläsare tillämpat även före Köpenhamn 2022 och medför således ingen förändring i hur bilderna bedöms. 

 

Omröntgen och överklagan

Sverige följer FCIs regelverk och riktlinjer. De är inte skrivna utifrån att man ska kunna röntga samma hund flera gånger. I många länder finns inte den möjlighet till omröntgen som finns i Sverige och Norden. 

I regelverket framgår dock att avläsaren vid all bedömning ska utgå från den bild som visar högst grad av slapphet. (The radiographs should be evaluated with equal importance, except in dogs with lax hip joints, where FCI orders scoring to be based on the set demonstrating the higher degree of joint laxity. FCI/Admin/46-2009-annex1-en). SKK följer detta regelverk och tar hänsyn till alla de bilder som finns för en enskild hund.

Subluxation av lårbenshuvudet, så kallad “slapp led”, är central i utvecklingen av osteoartrit. Graden av subluxation hos den unga hunden är korrelerad till risken att som vuxen hund utveckla osteoartrit i höftleden. En ledslapphet som visar sig på en bild men inte är synlig på en annan har inte ”försvunnit” utan är att betrakta som relevant för hundens avelsvärde avseende HD.

Ja, resultatet kan ändras till det bättre vid omröntgen. Det kan även ändras till det sämre. Oftast får hunden samma grad som vid den första avläsningen.

Statistik för omröntgen redovisas årligen (utskick görs till samtliga specialklubbar). År 2023 omröntgades exempelvis 202 hundar avseende HD. Drygt 73% av hundarna hade HD grad C vid första röntgentillfället. Av de omröntgade hundarna fick 180 (89%) samma diagnos vid andra tillfället, 9 fick ett bättre resultat och 13 fick ett sämre resultat.

Det är inte samma avläsare vid omröntgen, utan en annan avläsare. Detta sköts per automatik i systemet SKK Röntgen.  

Rutiner för överklagan finns fastställda av Nordisk Kennelunions vetenskapliga kommitté (NKU/VK). Överklagande av röntgenavläsningsresultat för HD ska ske skriftligen till SKK och innebär att röntgenbilderna bedöms av Nordiska röntgenpanelen, som består av avläsande veterinärer i respektive nordiskt land. Mer information om överklagan hittar du här. 

Samtliga länder som läser enligt FCI ska följa samma protokoll och riktlinjer. Det finns dock inte lika bra rutiner för kalibrering i Europa i stort som det gör inom Norden. Det finns i dagsläget heller inget gemensamt system för överklagan och kalibrering i Europa. Tanken och ambitionen är god, men förmodligen är det praktiskt svårt att få till.

Statistik för överklagan i Nordiska röntgenpanelen redovisas i SKKs verksamhetsberättelse och brukar även skickas ut till klubbarna tillsammans med statistik avseende omröntgen. 

HD-utveckling över tid

Olika anledningar till att andelen C-höfter, inom en del raser, ökade under en period analyserades i HD-utredningen som presenterades 2019. Utredningens slutsatser finns redovisade i slutrapporten. I sammanfattningen från HD-utredningen står bland annat: ”Av de analyser som utredningen har genomfört kan konstateras att det finns flera potentiella orsaker till ökningen av andelen hundar med HD-grad C i många raser, framförallt en förändring av sederingsrutin med minskad användning av acepromazin (Plegicil). Sannolikt är det flera miljöfaktorer i samverkan, och inte en enskild faktor, som förklarar HD-utvecklingen över tid. Det har, med utgångspunkt från de data som finns tillgängliga, inte gått att fastställa exakt hur stor påverkan respektive faktor har haft på HD-förekomsten och andelen hundar med HD-grad C. Analyserna visar dock att ökningen av andelen hundar med HD-grad C inte orsakats av en genetisk försämring, då de genetiska trenderna är gynnsamma i många raser.” Utredningens slutrapport finns här. 

Baserat på de genomförda analyserna verkar det alltså som att ökningen av andelen hundar med HD-grad C till stor del beror på icke genetiska faktorer, såsom sedering och teknisk utveckling som under senare år medfört förbättrade möjligheter att upptäcka dysplaster. 

Avelshänsyn

Risken för att en hund ska utveckla HD är till stor del ärftligt betingad, arvsgången är kvantitativ med inverkan av såväl flera gener som miljö. Detta innebär bland annat att hundar som själva har HD har större risk att producera avkomma med dysplasi än hundar med normala höftleder. Även hundar med normala höftleder kan dock ge avkomma som får HD.

De arvbarhetsskattningar som gjorts baserade på svenska HD-data ligger kring 35-45 % i de flesta raser. Det betyder i praktiken att runt 35-45 % av den variation som finns i HD-status mellan olika hundar i en ras beror på ärftliga skillnader, resterande orsakas av icke-genetiska effekter, så kallad miljöpåverkan (t.ex. utfodring, motion etc.). Dessa relativt höga arvbarheter innebär goda förutsättningar till förbättring genom avelsurval. För den enskilda hunden går det dock inte att veta precis i vilken utsträckning dess HD-grad beror av arv eller miljö.

I samband med att HD-index införts i ett stort antal raser har arvbarheter för HD skattats. Dessa ligger i de flesta raser kring 35-45%, vilket är att betrakta som relativt högt med goda möjligheter till avelsframsteg. Detta förutsatt att egenskapen beaktas i avelsarbetet.

Man bör dock vara medveten om att den enskilda hundens röntgenresultat inte är något perfekt mått på hundens nedärvningsförmåga avseende höftledskvalitet. Det går inte heller att veta precis i vilken utsträckning en enskild individs HD-grad beror av arv eller miljö. För en säkrare avelsvärdering bör hela familjebilden vägas in. I raser med HD-index görs detta genom att ta hänsyn till hundens index i avelsarbetet, istället för det enskilda röntgenresultatet.

Många raser har över tid visat goda framsteg i utvecklingen av ledhälsan. Ju större andel av rasen som har normala höfter, desto svårare blir det att uppnå ytterligare framsteg. Särskilt i raser utan tillgång till HD-index.

För en säkrare bedömning av en individs nedärvningsförmåga avseende HD är det värdefullt att även väga in information om HD-status hos nära släktingar till hunden (föräldradjur, syskon och eventuella avkommor). I drygt 40 raser görs numera denna typ av sammanvägning av information rutinmässigt med hjälp av statistisk metodik. Det värde som fås fram vid beräkningen kallas för hundens skattade avelsvärde, eller HD-index. Hundens HD-index anges som ett värde kring 100 (medeltalet i rasen), där värden över 100 indikerar en bättre nedärvningsförmåga än rasen i genomsnitt, och vice versa.

Genom skattning av HD-index är det möjligt att få en bättre uppfattning om vad en hund kan förväntas nedärva i fråga om ledkvalitet. HD-index skattas rutinmässigt av SKK så ofta som en gång i veckan och publiceras i SKKs e-tjänst Avelsdata, där de är tillgängliga för uppfödare och hanhundsägare som verktyg i avelsurvalet. Mer information om index hittar du här.

Risken för att en hund med normala höftleder producerar avkomma med HD ökar om dess föräldrar och/eller kullsyskon har HD. I ett antal raser används så kallat HD-index för en säkrare bedömning av hundens avelsvärde avseende HD. Den generella rekommendationen är att inte använda hund med HD i avel och i flera hundraser är det heller inte tillåtet. Av SKKs registreringsregler framgår vilka krav som ställs på föräldradjuren i din ras för att en valpkull ska kunna registreras. Mer utförliga rekommendationer för just din hunds ras kan också finnas i rasens avelsstrategi (RAS).

SKKs avelskommitté har gjort ett uttalande rörande HD som måste beaktas inför avel. Kommittén menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund i avel med resultat från HD-screening som är sämre än grad B, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. I det fall hund med HD-resultat sämre än grad B används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna. Kommittén understryker att användning av hund med HD-resultat sämre än grad B i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala höfter alternativt HD-index över 100 ses som potentiella avelsdjur. 

I uttalandet förtydligar man också att det inte kan anses förenligt med grundreglernas punkt 2:2 att använda hund med HD-grad E i avel, eller att para hund med HD-grad D med annat än hund graderad som A eller B alternativt i parningskombination där HD-index är större än 100. Oavsett HD-grad är det inte heller förenligt med grundregeln att använda hundar med kliniska symptom på HD i avel. Avelskommitténs uttalande hittar du här samt i SKKs registreringsregler.

Det är en fråga för respektive klubb att diskutera i samband med utvärdering och revidering av den rasspecifika avelsstrategin, RAS. Faktorer som påverkar prioriteringen kan vara hur stort kliniskt problem utgör HD i rasen, vad har rasen för andra prioriterade områden i fråga om hälsa och mentalitet och vilket utrymme finns för avelsurval med hänsyn till populationens storlek och struktur.

I raser som inte har kliniska problem av HD finns ingen anledning att lägga pengar och prioriteringar på HD-röntgen. I raser där HD utgör ett kliniskt problem är det bra att röntga så stor andel av populationen som möjligt för en säkrare avelsvärdering av de hundar som tas i avel. 

SKKs avläsare gör ingen bedömning eller värdering av hundens kliniska HD-status, eller potentiella framtida kliniska lidande, utan har endast i uppdrag att bedöma och gradera bilderna i enlighet med FCIs kriterier, på ett så konsekvent och standardiserat sätt som möjligt.

Forskning visar att hundar graderade med lindrig dysplasi, HD-grad C, har en låg risk för kliniska problem av sina höftleder. Det bör dock poängteras att en C-hund generellt nedärver sämre höftleder än en HD-fri individ. 

Det är ofrånkomligt att det kommer att finnas hundar som ligger på gränsen mellan en B och en C höft. Detta är en av begränsningarna med att dela in en komplex egenskap med en underliggande kontinuerlig fördelning i ett antal klasser. För att minska effekten av denna ”tröskel” i avelsarbetet finns i många raser HD-index. HD-index ger möjlighet till en säkrare och mer nyanserad bedömning av hundens avelsvärde. I raser med index bör urvalet baseras på hundens (eller egentligen parningskombinationens) indexvärde snarare än dess fenotyp (HD-graden). 

I avelsstrategin för varje ras (RAS) bör övervägas om en C-hund konsekvent bör uteslutas ur avel. Här bör alla de egenskaper som ingår i avelsarbetet vägas in och prioriteras i förhållande till varandra. I raser där HD inte utgör något betydande kliniskt problem finns många gånger andra egenskaper som bör prioriteras högre än HD, varför även en del individer med HD-grad C kan vara värdefulla avelsdjur. 

Svaret på den frågan varierar säkert beroende på ras. I raser med få eller inga kliniska problem av HD kan det vara relevant att inom klubben diskutera om det är rimligt och önskvärt att slå ut samtliga hundar ur avel som har HD-grad C. Kanske finns det andra avelsmål som är av större vikt för kliniskt friska och funktionella hundar. Vid användning av hund med HD-grad C i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna.

I raser med HD-index bör avelsurvalet baseras på hundarnas index snarare än HD-graden, för en säkrare avelsvärdering. Genom att se till parningskombinationens genomsnittliga index snarare än den enskilda individens får man en ökad flexibilitet i urvalet och undviker strikta trösklar på individnivå (såsom den mellan B och C).

HD-grad C innebär lindrig dysplasi. En lindrig dysplasi kan orsakas av subluxation (slapphet i leden), men kan också bero på att ledens utformning i något annat avseende avviker från vad som anses optimalt. Bedömningen HD-grad C innebär alltså att utformningen av hundens höftled, så som den framträder vid röntgen, avviker från det önskvärda. Graden säger dock ingenting om vilken klinisk påverkan ledens utseende har på hunden, eller i vilken utsträckning HD-grad C orsakats av arv respektive miljö hos den specifika individen. 

Det är med andra ord viktigt att i sammanhanget skilja på vad som är en avvikande ledutformning från vad som kan anses vara en sjukdom eller ett funktionshinder som kan nedärvas. Forskning baserad på svenska data med röntgenresultat från SKK samt försäkringsstatistik från Agria avseende liv- och veterinärvårdsskador relaterade till höftleden visar på att hundar med lindrig dysplasi har en mycket låg risk att utveckla kliniska symptom (Malm et al. Prev. Vet. Med. 93 (2010) 222-232).

Enligt principen för kvantitativa egenskaper kan en hund med HD-grad C dock generellt förväntas att ha ett sämre avelsvärde avseende HD än en hund med normala höftleder, grad A eller B. Vid användning av hund med HD-grad C i avel är det således viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna.

Genom HD-index, som finns tillgängligt i många raser, är det möjligt att göra en åtskillnad i fråga om förväntat avelsvärde mellan hundar inom kategorin HD-grad C. Beroende på rasens HD-förekomst kommer en varierande andel av hundar med HD-grad C att förväntas ha en bättre nedärvningsförmåga avseende HD än den genomsnittliga hunden i rasen. I det enskilda fallet kan alltså en C-hund utgöra en tillgång i avelsarbetet, förutsatt att man i parningskombinationen säkerställer att det andra avelsdjuret har en nedärvningsförmåga avseende HD som kompenserar för C-hundens sannolikt lägre avelsvärde.

Detta är någonting som varje klubb bör titta närmare på som del i utvärderingen av avelsarbetet i rasen och hälsoprogrammet för HD. Inverkan av importer på HD-utvecklingen kan variera mellan olika raser, bland annat beroende på olika länders och populationers genetiska nivå och prioriteringar i avelsarbetet.

Det är normalt ras- och specialklubbar som ansöker om att starta, eller avsluta, hälsoprogram. Ansökan om att införa eller avsluta ett hälsoprogram skickas från specialklubben till SKKs avelskommitté. Kommittén är generellt restriktiv med att införa tvingande hälsoprogram.