Sjukdomar med okänd arvsgång
Frågan om arvsgång för olika sjukdomar och defekter uppkommer ofta i samband med att en ny sjukdom ger sig tillkänna i en hundras. Intill dess man vet mer om nedärvningen av en sjukdom kan några generella rekommendationer tjäna som vägledning i avelsarbetet.
- Uteslut sjuka individer
- Föräldradjur – ingen säker grund finns för att dessa bär på anlag för sjukdomen och därmed säkert ska tas bort ur avel. Däremot bör inte kombinationen som gett upphov till sjuk avkomma upprepas.
- Syskon – iakttag försiktighet
Vid allvarliga sjukdomar, såsom njursjukdomen renal dysplasi, brukar man dock ge rådet att helt utesluta föräldradjuren till det sjuka djuret från vidare avel.
Undvik parning mellan närbesläktade individer
Utöver ovanstående rekommendationer bör man tänka på att undvika parning mellan närbesläktade individer, eftersom det ökar risken för att recessiva defektanlag dubbleras och kommer till uttryck hos avkomman.
Dessutom kan det vara klokt att senarelägga avelsdebuten för att i möjligaste mån upptäcka sjuka djur innan dessa har hunnit gå i avel. För sjukdomar som debuterar sent i livet, exempelvis vissa former av hjärtfel, kan det vara så att man istället får utvärdera det tilltänkta avelsdjurets föräldrar och eventuellt deras tidigare avkommor om sådana finns.
Många faktorer att väga in
Avelsbeslut i fråga om hälsoproblem hos nära släktingar till tilltänkta avelsdjur är sällan enkla, i synnerhet då arvsgången för den aktuella åkomman är okänd.
Det är många faktorer som behöver vägas in;
- hur allvarlig sjukdomen är
- vilken spridning den har i rasen (i Sverige och internationellt)
- hur förutsättningarna ser ut avseende andra åkommor och genetisk variation
- vilken risk jag som uppfödare är beredd att ta
Det bör poängteras att man som uppfödare har skyldighet att alltid lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sina hundar och sin uppfödningsverksamhet (SKKs grundregler.)