DNA-test för SPAID

Raser: shar pei
Laboratorium: Husdjursgenetiska laboratoriet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala

Sjukdomen

Shar Pei Autoinflammatorisk Sjukdom (SPAID) är ett ärftligt tillstånd som definieras av återkommande episoder med feber och inflammation, utan känd patogen eller autoimmun orsak. Termen SPAID introducerades 2013, då forskargruppen kunde visa att feberskoven bara var ett av totalt fem kliniska tecken på inflammation med samma genetiska ursprung. Förutom feber ingår även skov av artrit, återkommande öroninflammationer och en speciell form av hudproblem (vesikulär hyaluronosis). De kroniska eller återkommande skoven av inflammation ökar även risken för att inflammatoriska proteiner ansamlas och skadar hundens inre organ (s.k. amyloidos) och då oftast njurarna.

Bakom framtagandet av DNA-testet för SPAID, som lanserades sommaren 2016, finns ett välrenommerat internationellt forskarteam med veterinärer och genetiker från bl a Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala Universitet.  Testet utgör del tre av forskargruppens pågående arbete om sambandet mellan den kraftigt förtjockade och veckade huden som utmärker hundrasen shar pei och sjukdomen SPAID. Mutationen identifierades redan 2011 och kunde kopplas till en ökad produktion av ämnet hyaluron som i sin tur resulterar i shar pei-hundens förtjockade och veckade hud. Den ökade hyaluronproduktionen medför också en hög risk för att hundens immunförsvar aktiveras på ett felaktigt sätt och resulterar i skov av feber.

DNA-testet – ett risktest

DNA-testet för SPAID är ett så kallat ”risktest” och identifierar de shar pei som löper högst risk att drabbas av sjukdomen under sin livstid. Nedärvningen för sjukdomen är komplex. Den mutation forskarna nu utvecklat ett genetiskt test för ger därför inte ett säkert svar på om hunden kommer att utveckla SPAID eller inte, men det ger en indikation på risken för att hunden ska bli sjuk.

Den mutation som testet avser är en så kallad kopietalsvariation, på engelska copy number variant (CNV). Testet mäter antalet kopior, vilken CNV, hunden har på respektive kromosom. Varje individ har i sin arvsmassa två varianter av varje gen, en från mamman och en från pappan. För den mutation testet avser kan hunden på varje kromosom ha antingen 1 eller 5 kopior (CNV = 1 eller CNV = 5). Hundens genotyp (genuppsättning) kommer alltså att bli antingen 2 (1/1 ), 6 (1/5) eller 10 (5/5) kopior av mutationen.

SPAID tabell

Exemplet här ovan visar två föräldradjur, där hanen (ljusblå) har 5 kopior på sin ena kromosom och 1 kopia på sin andra, d v s ett totalt kopietal av 6. Tiken (mörkblå) har 5 kopior på båda sina kromosomer och ett totalt kopietal på 10.

De fyra avkommorna har alla ärvt 5 kopior från tiken och antingen 1 eller 5 kopior från hanen. Statistiskt väntar man sig att en sådan parning ger 50 % avkommor med kopietal 10 och 50 % med kopietal 6 (så som exemplet visar).

Vad säger testresultatet?

Forskarna har kunnat visa att en shar pei som har 5 kopior av mutationen på en av sina kromosomer (CNV = 6) löper fyra gånger så hög risk att drabbas av SPAID som en individ med endast en kopia. Störst risk för sjukdomen löper hundar med kopietal 10, d v s de med 5 kopior på båda sina kromosomer. Dessa individer har en åtta gånger högre risk att drabbas av SPAID, jämfört med en icke bärare (CNV = 2).

Infon nedan är hämtad från Husdjursgenetiska laboratoriet vid SLU.

Grupp ICKE BÄRARE 

Test resultat: CNV = 2, alleler = 1|1
Utfall: Förväntas inte drabbas av SPAID
Förklaring: Hunden bär inte på riskallelen (”5”) som är kopplad till SPAID. Hunden har ingen ökad risk för sjukdomen.

Grupp ENKEL BÄRARE

Test resultat:  CNV = 6, alleler = 1|5
Utfall: Riskerar att drabbas av SPAID
Förklaring: Hunden bär på en kopia av riskallelen (”5”) som är kopplad till SPAID. Hunden har fyra gånger högre risk för sjukdomen än en icke bärare. Om hunden paras med en annan enkel bärare, blir i genomsnitt var fjärde valp en dubbel bärare.

Grupp DUBBEL BÄRARE

Test resultat: CNV = 10, alleler = 5|5
Utfall: Kommer troligen drabbas av SPAID
Förklaring: Hunden bär på två kopior av riskallelen (”5”) som är kopplad till SPAID. Hunden har åtta gånger högre risk för sjukdomen än en icke bärare, och kommer troligen drabbas av SPAID under sin livstid.


Hälsoprogram, nivå 1

I Sverige erbjuds testet för SPAID sedan den 22 juli 2016 av Husdjursgenetiska laboratoriet vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Vid ett möte den 19 maj 2016 beslutade SKKs Avelskommitté (AK), i enlighet med rasklubbens önskemål, att testresultat avseende SPAID ska registreras centralt i SKKs databas, innebärandes hälsoprogram på nivå 1.

Resultaten avseende SPAID registreras i SKKs databas och publiceras via webbtjänsterna Avelsdata och Hunddata. 

Initialt är det alltså frivilligt för uppfödare och hanhundsägare att testa sin hund inför avel. I ett senare skede dock avsikten att införa ett hälsoprogram som innebär krav på DNA-test inför avel. Detta för att säkerställa att SPAID prioriteras i avelsarbetet.

Rekommendationer för avel

Förutom att förutsäga den enskilda individens risk för kliniska problem erbjuder DNA-testet för SPAID en möjlighet att i avelsarbetet undvika de parningskombinationer som resulterar i störst risk för sjukdomen. Avelsrekommendationerna avseende SPAID syftar till att succesivt minska frekvensen av hundar med ett totalt kopietal på 10. Dessa hundar löper störst risk för kliniska problem. I en studie av Olsson et al. 2016 (BMC Genomics, 17:299) hade 82 % av de sjuka individerna (127/155) ett kopietal på 10.

För en långsiktigt hållbar avelsstrategi behöver hänsyn tas till frekvensen av olika kopietal i populationen. De studier som gjorts indikerar på att majoriteten av shar pei hundar i studiepopulationerna har ett totalt kopietal på 6 eller 10. Av den anledningen kommer avelsrekommendationerna initialt att vara mer flexibla för att över tid bli striktare, allteftersom populationen utvecklas mot fler individer med lägre kopietal.

Hund som vid DNA-test befunnits ha ett kopietal på 10 (5/5) ska endast paras med individ vars kopietal är 6 (5/1) eller 2(1/1). Det betyder att två hundar med kopietal 10 inte får paras med varandra och att en hund som vid DNA-test konstaterats ha kopietal 10 inte ska paras med en otestad hund.

Parning mellan hundar med kopietal 10 respektive 6 kommer, som framgår av figuren ovan, att resultera i avkommor med kopietal 6 eller 10 (statistiskt sett 50 % av vardera). SKK rekommenderar att uppfödare DNA-testar avkommorna från en sådan kombination och i nästa generation som potentiella avelsdjur sparar de individer i kullen som har ett kopietal på 6. På detta sätt är det möjligt att över tid minska frekvensen av hundar med kopietal 10 i populationen.

På längre sikt bör kombinationer som riskerar att ge upphov till avkommor med ett kopietal på 10 helt undvikas, vilket i praktiken innebär att det ena avelsdjuret måste ha ett kopietal på 2. För att inte skapa en genetisk flaskhals bör en sådan åtgärd dock föregås av ett succesivt avelsarbete för att minska frekvensen av genvarianten CNV = 5 i populationen.

Hundar med kliniska problem ska självfallet inte användas i avel, oavsett kopietal.

Instruktion för provtagning

SLUs remiss avseende SPAID fylls i och undertecknas av såväl veterinär som hundägare. Hundens identitet ska säkerställas av veterinär i samband med provtagningen. Provet skickas, tillsammans med SLUs remiss, genom veterinärens försorg till Husdjursgenetiska laboratoriet. Provsvar skickas sedan från laboratoriet till både hundägaren och direkt till SKK som centralt registrerar resultatet.