När du väl har bestämt dig för att låta din tik få valpar är parningen det första riktigt konkreta steget mot att förverkliga ditt mål. Här kan du läsa om tikens löpcykel och om hur en parning mellan hundar går till.
Någon gång mellan sex månader och ett och ett halvt års ålder blir de flesta tikar fysiskt könsmogna och börjar löpa för första gången. Det innebär att de är fertila och kan få valpar, även om det förekommer att tikar inte har någon ägglossning just under första och ibland även andra löpet.
Men tikar är varken fysiskt eller psykiskt fullvuxna när de är så här unga, tanken på valpar ska dröja minst ett år till. Visst har vi råd att unna våra tikar att vara valpar och unghundar utan att ha så bråttom med att de själva ska föra släktet vidare. Går vi till lagstiftningen så är det uttryckligen förbjudet att para tikar yngre än 18 månader och Svenska Kennelklubbens egna grundregler har också en skrivning som reglerar det här.
Lag och regelverk gäller oavsett vilken hundras det handlar om. Det är precis lika olagligt att para en för ung chihuahua som en grand danois som inte uppnått rätt ålder. Det ska understrykas att även rasklubbar ofta rekommenderar att tiken ska ha fyllt två år, och kanske ännu mer, innan hon paras. Ta en titt på din klubbs hemsida och se efter vad som står i den rasspecifika avelsstrategin, RAS, och vilka regler som gäller för klubbens valphänvisning.
Ha alltså tålamod och använd gärna tiden till att kanske ställa ut eller meritera din tik på andra sätt. Det finns också hälsoundersökningar som är obligatoriska för vissa raser och som föräldradjuren måste ha genomgått för att valparna ska kunna registreras. Ofta finns det en nedre åldersgräns för när dessa kan utföras. En tik bör inte heller vara för gammal när hon har sin första kull eftersom det ökar risken för komplikationer.
I SKKs grundregler står det att tik inte får vara fyllda sju år när hon paras för första gången. Med det menas att tiken måste vara parad innan hon fyllt sju år, även om valparna föds efter detta datum. För den tik som har haft valpar tidigare och ska paras efter sjuårsdagen fordras att hon har ett veterinärintyg som inte är äldre än en månad vid parningen och som visar att hon är i tillräckligt god form för att orka med en valpkull.
Till skillnad från exempelvis vargar löper tikar vanligen två gånger om året. Inom vissa raser är perioderna betydligt glesare utan att detta på något vis är onormalt. Mellan första och andra löpperioden kan det ibland vara lite längre än när tiken senare kommer in i en mer regelbunden löprytm. SKKs grundregler styr hur ofta en tik får paras, hur många kullar hon får ha totalt, vad som gäller för äldre tikar m.m. Du hittar texten i sin helhet här.
Löpcykeln
De flesta tikar löper två gånger om året, men inte alla. Det kan variera beroende på individ och storlek; den ena tiken kanske bara löper en enda gång per år medan den andra löper hela fyra gånger.
Tikens löp delas in i fyra perioder: förlöpet, höglöpet, efterlöpet och viloperioden. Det händer att man kan se att andra hundars intresse för tiken ökar redan några veckor innan hon rent faktiskt påbörjar löpet. Hanhundar man träffar på promenaden vill gärna stanna och nosa ordentligt på henne. Även andra tikar kan visa ett öka intresse, ibland bli lite mer avvaktande och försiktiga. För enkelhetens skull brukar man räkna med att löpet startar i och med den första blödningsdagen. Man säger då att tiken är i förlöp (proöstrus). Det är inte alltid lätt att fånga exakt första löpdagen. En del tikar droppar nästan ingenting alls och håller sig mycket rena.
Ett sätt att inte missa löpstarten kan vara att lägga ett vitt lakan på tikens liggplats. Då syns för det mesta blodfläckarna redan från första dagen. Ofta är tikar som börjat löpa (eller ska börja) mer noga än tidigare med att kissa ofta på promenaden och gärna på många olika ställen. Det är ett osvikligt sätt att tala om för kvarterets gossar vad som är på gång! När löpet börjar svullnar tikens vulva och en del tikar kan ha en ganska frän löplukt som ibland också vi människor kan uppfatta. Förlöpet varar mellan en och drygt två veckor. Det är en tid då tikens kropp på olika sätt förbereder sig för parning och dräktighet . Det är nu som äggblåsorna bildas på äggstockarna. I äggblåsorna mognar äggen och sitter där tills det är dags för ägglossningen och snart därefter parningen.
När tiken är en bit inne i höglöpet (östrus) kan hon bli dräktig om hon paras. Östrus kan sträcka sig alltifrån fyra fem dagar till runt tolv dagar. Nu tunnas vanligen blödningen ut och blir ljusröd. Vulvan blir mjukare än under förlöpet. Tiken har ägglossning och efter två till fyra dagars mognad är äggen mottagliga för befruktning. Efterlöpet (metöstrus) varar i de två månader tiken är dräktig om hon är parad, annars kan det sträcka sig ytterligare lite längre. Viloperioden, anöstrus, är den tid en tik har mellan sina löpperioder.
Parningsdags?
Att stå inför en parning kan stressa även den mest erfarna uppfödare. Det gäller ju att träffa prick på rätt dag och det är inte alltid lätt. Den vanligaste anledningen till att tikar går tomma är nog just att de har parats på fel dag och för det mesta är man för tidigt ute. Tänk på att innan du ger dig iväg på parningsresan göra upp med hanhundsägaren om vad parningen kostar, eventuell parningsvalp etc. Använd det parningsavtal som Svenska Kennelklubben har tagit fram och fyll i det tillsammans med hanhundsägaren innan ni låter hundarna para sig. Därefter är det betydligt krångligare att ha olika åsikter om ersättning etc.
Det säger sig kanske självt men förtjänar ändå att understrykas: Din tik ska vara frisk när du åker på friarresa. Hennes allmäntillstånd ska vara gott, ingen hosta, feber eller andra tecken på infektion och hon får inte ha fula flytningar etc. Hanhunden ska självfallet också vara i bra kondition.
Är det dags nu?
Hur vet jag då när det är dags? Det finns flera olika tecken som kan ge en indikation på att rätt dag är nära förestående. Tikens beteende kan vara en ledtråd, men man ska vara duktiga på att läsa av det hon gör om hennes uppträdande ska ge vägledning. Många tikar visar ett ökat sexuellt engagemang redan under förlöpet. De rider gärna på andra hundar, de viker undan svansen och uppvaktar sina kompisar med trippande steg och bakåtvikta öron. Skulle en hanhund göra ett allvarlig menat försök under förlöpet kommer han att släppas fram en bit men i slutändan lär han dock blir avsnäst. När tiken är parningsvillig brukar hon stå kvar när han försöker hoppa upp och försöker komma in och hans försök blir mer och mer intensiva, vilket hon uppmuntrar.
En erfaren hanhund är den allra bästa parningsindikatorn: medan unga hanar i sin iver försöker para löpande tikar redan från första dagen, vet den hane som varit med om proceduren tidigare exakt när det är mödan värt. En duktig avelshane anstränger sig bara att försöka para när det är rätt dag. Vill han para en tik, ja då kan man utgå ifrån att det är rätt dygn.
Ett annat bra sätt att få en vägledning om parningsdygn är att fråga tikens uppfödare om när andra närbesläktade tikar har parats. Har tiken själv en mor eller en syster som med framgång parats runt ett visst dygn, ja, då ska man nog inte vänta alltför länge efter det med att besöka hanhunden.
Vad kan veterinären hjälpa till med? Den vanligaste metoden är att man tar ett prov på cellerna i slidans slemhinna och studerar deras utseende i mikroskop. När östrogennivån, som visar att ägglossningen är nära förestående, stiger förändras cellernas utseende. Vill man vara mer exakt kan man ta ett blodprov. Här mäter man nivån av progesteron och kan utifrån den mer exakt säga vilken dag som är bäst att para på. Nu är det ändå så vist ordnat i naturen att parningen inte behöver ske på exakt rätt dag. Skulle äggen inte vara mogna kan spermierna leva ett antal dagar i tiken och vänta på att de ska bli befruktningsbara. Omvänt kan mogna ägg vänta flera dagar och ändå bli befruktade när spermierna väl är på plats.
Parningen
Generellt har vi för bråttom när vi ska para våra hundar. Vi vill att det ska gå på ett par timmar under helgen eftersom vi är lediga från jobbet och har lång väg hem. Skulle vi kunna tåla oss skulle förmodligen fler parningar bli framgångsrika och resultera i en valpkull.
Det är viktigt att hundarna får chansen att umgås och lära känna varandra innan parningen. Många hundar mår bra av att ägna ganska lång tid åt att bekanta sig och det ska vi ge dem tid att göra. Det kan dröja flera timmar innan de bestämmer sig för att det vore trevligt att para sig, och vi kan bara sitta vid fikabordet och prata och vänta. Visar hundarna inget intresse alls för varandra är det nog läge att åka hem och vänta ett par dagar innan man kommer på nytt besök. Vissa hundar kommer aldrig att para sig, hur mycket höglöp tiken än är inne i. Det kan finnas fullgoda orsaker till detta som vi inte förstår. Kanske är det naturens sätt att undvika kombinationer som genetiskt inte är lyckade. Det forskas en del på området, också när det gäller människors preferenser i partnerval, men vi har ännu inga svar. En hunds ointresse för den tilltänkta ska respekteras och man ska aldrig försöka para två hundar som helt klart inte gillar varandra, varken genom tvång eller andra artificiella ingrepp. Tvång får över huvud taget inte användas i en parningssituation. Tiken bestämmer när det är dags för själva parningen.
När tiken är redo signalerar hon det genom att föra svansen åt sidan och höja vulvan när hanhunden är nära. Hanhunden provar att lägga en tass på hennes rygg. Fräser hon inte ifrån eller skuttar undan bestiger han henne bakifrån. Han fattar tag om hennes ländparti med frambenen och håller sig fast. Med stötande bäckenrörelser försöker han föra in sin penis i tikens slida. När han kommer rätt intensifieras hans rörelser, bakbenen sträcks och baktassarna trampar ivrigt, samtidigt som han trycker sig tätt mot tiken. Spermierna avges när penisen har kommit in i vaginan.
Därefter vidtar den så kallade hängningen eller låsningen (men tiken kan mycket väl bli dräktig utan en hängning), som är typisk för hundsläktet. Hanens stora svällkropp bulbus glandis, som utgör ollonets bakre del, svullnar upp och gör att hundarna hänger fast i varandra utan att kunna komma loss. Hängningen kan vara alltifrån ett par minuter upp till en dryg timme. Ofta för hanhunden ena sidans fram- och bakben över tikens rygg och vänder sig runt så att de kommer att stå med bakändorna mot varandra. Under hängningen kan man gärna stötta hundarna lite, särskilt om det drar ut på tiden, och på så vis också hindra hundarna från att gå iväg från varandra. När hanen lossnar från tiken och parningen är klar ägnar sig hundarna ofta en stund åt att slicka sig och göra sig rena.
Vet man att man parat på exakt rätt dag räcker det med en parning. Många föredrar ändå att para en extra gång någon dag senare för att optimera chanserna för en valpkull. Skulle hundarna inte alls para sig är det klokt att ha en hanhund utsedd i reserv. Men tänk på att om den första hanhunden lyckades komma in i tiken räcker det för att spermier ska ha kunnat ta sig in i vaginan. Då är det uteslutet att prova med en reservhund under innevarande löpperiod.
Varför går det inte?
Det kan som sagt finnas flera goda orsaker till att två hundar inte vill para sig. Hundarnas motvilja eller oförmåga måste tas på allvar. Har man gjort flera parningsförsök som inte lyckas kan det vara en god idé att be veterinären göra en utredning. Kanske har hundarna fysiska defekter som gör det omöjligt för dem att para sig eller bli dräktiga. Fertilitet är en mycket viktig egenskap hos våra hundar och fungerar inte den är vår avel ute på hal is. God fortplantningsförmåga är en grundläggande egenskap som vi bör vara mycket rädda om hos alla rashundar.
Ungefär fyra av fem tikar som parats på rätt dygn blir dräktiga. Som blivande uppfödare kan du bara hålla tummarna för att parningen ska ge det resultat du hoppas på!
Läs mer
Registreringsansökan – valpkull