Historik
Norwichterrier var ursprungligen råtthund, dels på gårdarna i östra England och senare, i slutet av 1800-talet, populär bland hästuppfödare och studenter i landskapet Norfolk. Rasen erkändes av den engelska kennelklubben 1932 med namnet norwichterrier, och förekom då både med ståndöron och hängande öron. Rasen delades 1964, de med ståndöron fick behålla namnet, och den hängörade varianten fick heta norfolkterrier. Man hade då avelsmässigt hållit varianterna från varandra sedan 30-talet, så de var redan olika raser.
Användningsområde
Numera är rasens huvudsakliga uppgift att vara en trevlig sällskapshund. Tack vare sin lättlärdhet och följsamhet finns det individer som tävlat i hundsporterna lydnad och agility, och även viltspår.
Hälsa
Enstaka fall av katarakt (ögonsjukdom) förekommer. Rasen finns med i de Särskilda Rasspecifika Domaranvisningarna (SRD) bland annat när det gäller ansträngd och ljudlig/snarkande andning som kan orsakas av Norwich Terrier Upper Airway Syndrome (NTUAS). I SRD uppmärksammas även skallens form, utstående ögon och rörelser som kan påverkas negativt av kroppsbyggnaden.
Egenskaper / Mentalitet
Norwichterrier är orädd, pigg och glad, älskar allt och alla. Den är mycket lättlärd och följsam. Rasen har liten jaktbenägenhet och brukar inte vara skällig. Den gruffar sällan med andra hundar, är mycket anpassningsbar och kan anses lämplig även som förstagångshund. Vid fostran räcker det med en fast vänlighet, det behövs sällan stora ord. Det är en terrier och den lär sig snabbt att utnyttja situationer till sin fördel.
Storlek och utseende
Norwichterrier är en av de minsta terrierraserna. Mankhöjd är ca 25–26 cm. Den uppfattas som en pigg och positiv hund. Det söta utseendet till trots är det en terrier, även om den tillhör de mildare varianterna. Färgen är alla nyanser av rött, vetefärg, black and tan eller grizzle. Vita tecken eller fläckar är inte önskvärt.
Pälsvård
Norwichterrier är en strävhårig ras och bör trimmas två till fyra gånger per år för att hunden ska se prydlig ut. Hur ofta bestäms av pälskvalitén. För utställningspäls behövs trimning betydligt oftare. Till vardags består pälsvården av en ordentlig genomkamning per vecka.
Övrigt
Rasen har lätt att bli tjock. När hunden är vuxen är det lämpligt att väga den när den är i lagom hull och sedan kontrollväga varje vecka. Då är det lätt att korrigera matgivan istället för att plötsligt ha en hund som måste banta flera kilon. När hunden är långhårig kan man lätt tro att det är päls istället för fett. Kontrollera klorna ofta, de växer väldigt fort. På vissa hundar kan man behöva klippa klorna varje vecka.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.