Historik
Rasens ursprung får väl anses daterat till cirka 1880 då den första standarden fastställdes av The Irish Terrier Club i Dublin. På norra Irland utvecklades en röd terrier med tät, strävhårig och vattenavvisande päls. Ursprunglig användning var som mångsidig gårdshund, sällskapshund, utmärkt vakthund, skicklig råttfångare och allsidig jakthund. Dess intelligens, mod, vaksamhet, snabbhet och uthållighet gjorde att den utnyttjades som bevaknings, patrull- och rapporthund under första världskriget.
Användningsområde
I dag är den huvudsakligen en glad, trevlig familjehund och en mycket allsidig sådan. Särskilt lämplig är den i den aktiva familjen. Den uppskattar att ha meningsfulla arbetsuppgifter och sysselsättning. Med hänsyn till sin mentalitet, sin snabbhet och smidiga kroppsbyggnad fungerar den med rätt förare utmärkt på lydnadstävlingar, agilitybanor, bruksprov, viltspår och eftersök.
Hälsa
Rasklubben har en kontinuerlig uppföljning av hälsotillståndet i rasen och årligen görs en utvärdering baserad på information via hälsoenkäter till hundägare och uppfödare samt statistik från försäkringsbolag. Generellt sett får rasen anses vara mycket frisk och sund även om enstaka individer naturligtvis drabbas av sjukdom precis som i alla andra raser.
Egenskaper / Mentalitet
Irländaren har liksom andra terrier i sitt arv jakt- och vaktegenskaper. Den är aktiv, livlig, godlynt, vänlig och tillgiven sin familj som den älskar att vara tillsammans med. Rasen besitter ett visst sinne för humor och är mycket lättlärd om man motiverar den på rätt sätt. Och det är en självsäker, orädd, kaxig, busig, lekfull och nyfiken kompis.
Storlek och utseende
Enligt rasstandarden ska mankhöjden vara ca 46 cm men vanligen varierar den mellan 46–50 cm hos hanar och 44–48 cm hos tikar. Kroppsformen är rektangulär och ger ett aktivt, livligt, smidigt, strävhårigt intryck. Viktigt är en kombination av elegans och substans utan klumpighet. Kroppsbyggnaden är konstruerad för snabbhet, smidighet, uthållighet och styrka. Pälsen är tät, sträv, från vetefärgad till mahognyröd.
Pälsvård
Pälsen består av en tät, mjuk underull samt hårdare sträva, vattenavvisande täckhår. De flesta irländare i Sverige har mycket bra och relativt lättskötta pälsar. Beroende på ägarens egna önskemål bör pälsen för vardagsbruk trimmas 3–6 gånger per år och till utställning betydligt oftare. Mellan trimningarna behöver pälsen enbart borstas av. Man har då en hund som inte fäller i nämnvärd omfattning.
Övrigt
Rasen utmärks av mycket stor anpassningsförmåga till olika miljöer och trivs såväl i staden som på landet. En mycket lätt reskamrat att ha med sig överallt. Rätt uppfostrad är det en tyst och absolut inte skällig hund. Den är inte lämplig för familjen som lämnar den ensam hemma längre tider utan älskar att följa med övriga familjemedlemmar. Den kan vara ganska påhittig som ung om den inte aktiveras och sysselsätts tillräckligt.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.