Historik
Benämningen ”setter” förekommer redan i medeltida källor. Den användes, före de moderna eldhandvapnens tid, för jakt efter fågel med nät eller falk. Under 1700-talet börjar rasbeteckningen engelsk setter att användas. Vid 1800-talets mitt inleddes utvecklingen av den moderna engelska settern där främst engelsmannen Edward Laveracks avelsarbete kom att få stor betydelse för rasen.
Användningsområde
Den är en stående fågelhund. Används vid jakt på fält- och skogshöns: Rapphöna, fasan, ripa, orre, tjäder och järpe.
Hälsa
Den engelska settern är överlag en frisk och sund ras. Det förekommer höftledsdysplasi (HD).
Egenskaper / Mentalitet
Mycket energisk med en intensiv jaktlust samtidigt som den är utpräglat vänlig och godmodig.
Storlek och utseende
Den engelska settern är en medelstor hund med rena linjer, elegant i utseende och rörelser. Kroppsbyggnaden ska vittna om snabbhet, styrka och uthållighet hos en hund som har förmågan att under lång tid jaga i galopp på fält och fjäll. Mankhöjd för hanar är 65–68 cm och tikar 61–65 cm. Grundfärgen är vit med fläckar i olika färger.
Pälsvård
Trots sin långa päls är rasen inte särskilt krävande vad det gäller pälsvård. Det räcker med att borsta igenom pälsen emellanåt, samt att vintertid klippa tasshåret för att undvika att isklumpar bildas.
Övrigt
För att må bra behöver den engelska settern mycket aktivitet och motion. Jakt- och jaktträning är förstås det lämpligaste men mellan jaktsäsongerna kan man även ta till andra typer av aktivering. För att fungera bra måste den även bibringas en grundligt genomförd dressyr. Inom rasen finns uppfödare med olika målsättning med sin avel. De flesta uppfödarna har inriktning främst på de jaktliga egenskaperna, medan en del är mer intresserade av de exteriöra. Det är därför viktigt att du som blivande ägare är klar över vilken inriktning du önskar.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.