Sankt bernhardshund, långhårig

Dagens sankt bernhardshund används mest som gårds- och sällskapshund. Den är även en duktig spår- och sökhund.

Om du funderar på sankt bernhardshund:

• Den är liten och söt som valp men blir som vuxen en stor och tung hund.
• Rasen är stor och kräver hög omkostnad och mycket utrymme.
• Vissa individer dreglar mer än andra.
• Rasen är snabbväxande. Det är viktigt vad hunden äter. Följ uppfödarens rekommendationer. Undvik långa promenader första året.

Storlek och utseende

Rasen ska ge ett resligt helhetsintryck och ha harmonisk, kraftig, stram och muskulös kropp med imponerande huvud och uppmärksamt uttryck. Den får inte vara överdimensionerad. Mankhöjden för hanar är 70–90 cm och för tikar 65–80 cm. Vikten är ca 60–100 kg. Det finns två pälsvarianter, lång- och korthårig, båda med underull. Färgen är vit med roströda fläckar.

Skötsel

Den korthåriga rasvarianten är betydligt enklare att sköta pälsen på. Den långhåriga varianten behöver borstas igenom minst en gång i veckan för att inte pälsen ska tova ihop sig.

Egenskaper och mentalitet

Rasen är en lugn och harmonisk familjehund som är barnvänlig. Den har en viss vaktinstinkt och kan vara förhållandevis livlig trots sin storlek.

Hälsa

Höftledsdysplasi, HD, och armbågsledsdysplasi, ED, förekommer. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, där man uppmärksammar överdrivet stort och tungt huvud, hudmängd och ögonkantsproblem.

Historik

Vid Sankt Bernhardspasset i Schweiz grundade munkar på 1000-talet ett härbärge som tillflyktsort för resande och pilgrimer. Där hölls sedan mitten av 1600-talet stora bergshundar som skydd och vakt. Sankt bernhardshunden härstammar från de stora gårdshundar, som var talrika i dessa trakter. Den framavlades till dagens ras enligt en fastställd idealtyp. I samband med en internationell kynologisk kongress 1887 förklarades den officiellt som schweizisk hundras och dess rasstandard fastställdes.