Griffon d'arret à poil dur/korthals

Rasen är framför allt en stående fågelhund, även i snårig terräng. Den anpassar söket efter terrängen för att hålla kontakt med föraren. Rasen är en utmärkt apportör såväl på land som i vatten. Den kan användas till eftersök på allt klövvilt. Den ska ha modet att kunna finna och hålla efter mindre skadedjur. Rasen är inte lämplig som stötande hund eller kortdrivare på klövvilt, såsom jakten bedrivs i Sverige.

Om du funderar på griffon d'arret à poil dur/korthals:

• Rasen är en jakthund som behöver få jaga/tränas för att få mental stimulans och bli en harmonisk hund som är lugn inne.
• Den behöver en fast hand och tydliga regler redan från valpstadiet för att tygla jaktlusten.
• Rasen är förarmässigt mjuk och bör tränas med mjuka metoder.
• Ägaren ska vara intresserad av jakt och i först hand fågeljakt och gärna jaga redan innan valpen kommer i huset.
• Som förstagångshundägare bör man tänka sig för en extra gång och se till att man har tillgång till bra tränare.

Storlek och utseende

Ordet griffon anger en raggig hund och detta är utmärkande för rasen. Pälsen känns mer hård än sträv. Den har hårda täckhår, vilka kan vara kortare eller längre, och en tät underull. Pälsen står emot väta och taggar mycket bra. Hunden ska alltid ha välutvecklat skägg och ögonbryn. Pälsen bör aldrig vara mjuk och inte heller för riklig på kroppen. Färgen ska helst vara stålgrå med bruna fläckar eller enfärgat brun. Ofta är rasen brun med vita stickelhår eller brunskimmel. Mankhöjd för hanar är 55–60 cm och för tikar 50–55 cm.

Skötsel

Pälsen borstas igenom varje vecka, då framför allt skägg och ögonbryn reds ut. Vid jakt i ogräsrika marker kan man behöva kamma ur frön ur ögonbrynen. Hunden kan vid behov trimmas en till två gånger per år. Då trimmas framförallt skallen och halsen, och lösa täckhår på kroppen tas bort. Täckhåren ska inte trimmas bort, då får man en mjuk päls som inte står emot emot väder och terräng som den utvuxna pälsen. Bästa pälsvården och trimningen fås genom jakt i snårig terräng. Rasen trimmas inte före utställning.

Egenskaper och mentalitet

Den som skaffar denna ras skaffar sig en utpräglad jakthund. Ägaren bör ha ett stort jaktintresse inriktat på fågeljakt och eventuellt eftersök. På jakt arbetar rasen outtröttligt timme efter timme. Den är lättlärd med en medfödd vilja att vara till lags. Rasen passar inte som ren sällskapshund.

Hälsa

Rasen kan betecknas som en mycket sund ras. Den är framtagen ur en mycket liten grupp hundar, där man varit noga med att slå ut alla individer som visat tecken på sjukdom eller inte klarat de för aveln föreskrivna jaktproven. På 1970-talet fanns problem med höftledsdysplasi (HD), men samtliga europeiska klubbar gick ihop och förbjöd avel på belastade djur. Aveln har alltid präglats av att kvalitet är viktigare än kvantitet.

Historik

Raggiga jakthundar är kända sedan antiken. Under 1800-talets senare hälft tog några jägare och kynologer, med holländaren Korthals i spetsen, sig an att ta fram en enhetlig ras ur dessa hundar. De önskade få fram en stående fågelhund med utmärkta ståndegenskaper och förmåga att apportera på land och i vatten. Hunden skulle också kunna användas till eftersök på klövvilt och för att hålla efter mindre skadedjur. 1887 registrerades rasen i Frankrike, sedan dess har rasstandarden aldrig ändrats.