Blodhund

Rasen är en spårhund, mest för personspårning. Rasklubben anordnar spårprov för blodhund samt spårtävlingar ett antal gånger per år. Rasen kan även användas som eftersökshund. Den kan även passa bra som sällskapshund under förutsättning att den aktiveras efter de behov rasen har.

Om du funderar på blodhund:

• Det är en storvuxen hund som kräver stora utrymmen. 
• En blodhund vill alltid vara medelpunkten.
• Lämna inte hunden ensam hela dagarna.
• Rasen är känd för att behöva äta mycket, särskilt i unga år. 
• Gå gärna på valp-, lydnad- och spårkurs.

Storlek och utseende

Mankhöjd för hanar är 64–72 cm och för tikar 58–66 cm. Rasen har kraftiga muskulösa ben och lång hals. Huvudet är påfallande smalt med mycket markerad nackknöl. Öronen är långa och tunna. Blodhunden har ett löst tunt skinn på huvudet, under hakan samt på halsen vilket är ett utmärkande drag hos rasen. Färgerna är svart eller leverfärgad med roströda tecken eller enfärgat röd.

Skötsel

Rasen fäller två gånger om året. Framförallt är fällningen riklig under våren. Under den kalla årstiden bildas en kraftig underull.

Blodhunden behöver stimulans i form av spårarbete eller annan aktivitet där hunden får använda sin hjärna. En inhägnad tomt är att föredra, men är inte ett måste, så länge ägaren är medveten om hundens behov av aktivitet. Viktigt att notera är att blodhunden dreglar. Vissa mycket och andra väldigt lite. 

Egenskaper och mentalitet

Rasen är mycket vänlig. Den passar utmärkt till barnfamiljer. Rasens envishet är en av de viktigaste komponenterna till deras utmärkta spårförmåga. Detta är en ras avlad för att utföra ett självständigt arbete, vilket också innebär att hunden ska kunna lösa problem under arbetet gång.

Hälsa

Det förekommer otillräckligt strama ögonkanter och magomvridning hos enstaka individer. Även epilepsi, EP, cherry eye (ögonsjukdom, framfallen tårkörtel) och tillväxtrubbningar förekommer sporadiskt. 

Rasen finns med i Breed Specific Instructions, BSI, gällande hud och ögonkanter.

Historik

Rasen sägs härstamma ifrån Ardennerna, Belgien, skapad av munkarna vid klostret Saint-Hubert från jakthundar som användes på 600-talet av munken Hubert, som senare utsågs till jägarnas skyddshelgon. Sankt Hubertus hundar lär ha liknat de hundar som normanderna antas ha fört med sig till England på 1000-talet. I England utvecklades den hundras som vi idag kallar blodhund. Ordet blodhund kommer av ”rent blod”, det vill säga samma betydelse som fullblodshäst.