Barbet

Ursprungligen användes rasen till fågeljakt, både som stötande i tät vass och som apportör. Barbet är en samarbetsvillig ras som går att ha till jakt och till de flesta hundsporter.

Om du funderar på barbet:

• Rasen kräver en del pälsvård.
• Den behöver aktiveras och ha en arbetsuppgift.
• En barbet kräver mycket motion.
• Rasen är sällskaplig och vill inte bli lämnad långa stunder.
• Den är lättuppfostrad, men ska inte fostras med hård hand.

Storlek och utseende

Barbet är en medelstor hund med normala proportioner. Mankhöjd för hanar är 58–65 cm och för tikar 53–61 cm. Den karaktäristiska tjocka, ulliga pälsen skyddar mot kyla och fukt. På hakan bildar pälsen skägg. Den är enfärgat svart, grå, leverbrun, fawn, sandfärgad, vit eller vit med mer eller mindre fläckighet. 

Skötsel

Rasen kräver regelbunden borstning. Eftersom den inte fäller så måste de döda håren borstas ur. Periodvis tovar pälsen extra mycket, till exempel vid byte från valp- och unghundspäls och när pälsen blir lång. Det finns olika typer av pälsstruktur; vågig/storlockig och krullig. Pälsen behöver klippas en till två gånger om året.

Egenskaper och mentalitet

Rasen ska vara balanserad. Den är ofta fäst vid sin familj och brukar vara både sällskaplig och anpassningsbar, vilket gör den till en lugn och trygg hund i många olika miljöer.

Hälsa

Rasklubben rekommenderar röntgen av höfter och armbågar (HD och ED) efter ett års ålder samt ögonundersökning.

Historik

Barbet är en mycket gammal hundtyp som var vanligt förekommande i Frankrike. Den finns beskriven i litteratur från 1500-talet och framåt. Ursprungligen användes hundarna till fågeljakt och då inte enbart som apportörer. De sökte och stötte upp vilt som gömde sig i vattenvegetationen och apporterade det skjutna bytet till sin förare. Hundarna var inte rädda för kyla, utan arbetade i vatten oavsett väderlek och årstid. Barbet har även använts som apporterande hund av den franska flottan. Rasens namn kommer från det franska ordet barbe (skägg).