Avelskommitténs policyuttalanden

Entropion och hundavel

Uttalande från SKKs Avelskommitté rörande entropion och hundavel.

Hundavel ska bedrivas på ett sådant sätt att det främjar avkommans hälsa och välbefinnande. För att minska förekomsten av entropion med eller utan kliniska symptom i en raspopulation, måste avelsarbetet påverka de anatomiska förhållanden som kan leda till entropion. Därför bör hundar med anatomiska förhållanden som ökar risken för entropion inte användas till avel.

Följande avelshänsyn ska alltid tas vid val av avelsdjur:

• Det är aldrig försvarbart att använda hund till avel som har kliniska problem av entropion pga. överdrivna anatomiska förhållanden. Inte heller att till avel använda hund som varit föremål för operativa åtgärder med anledning av detta.
• Om hund med lindrig form av entropion används till avel får det endast ske i begränsad omfattning. Avelsdjur med lindrig form av entropion ska vara fri från kliniska symptom och får endast paras med hund som inte uppvisar någon grad av entropion.

Armbågsledsdysplasi, ED

Ur protokoll AK 5-2022

§ 100 Policyuttalande gällande armbågsledsdysplasi, ED 

Observera att detta uttalande träder i kraft den 1 januari 2024.

SKK/AKs generella rekommendation är att använda hundar med normala armbågsleder (ED-grad 0) i avel. I raser med hälsoprogram för ED på nivå 3 är detta ett krav för registrering av avkomma. SKK/AK vill förtydliga att det inte kan anses förenligt med grundreglernas punkt 2:2 att använda hund med ED-grad 2 eller 3 i avel. Oavsett ED-grad är det inte heller förenligt med grundregeln att i avel använda hundar med kliniska symptom på ED, hundar med diagnosen ”ED klinisk” i SKKs databas eller hundar som är opererade på grund av ED.

SKK/AK menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund med lindrig ED, grad 1, i avel, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. Här bör rasspecifik hänsyn tas, bland annat till rasens konstitution (t ex storlek och kroppsvikt), hälsostatus och avelsbas. I det fall hund med ED-grad 1 används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av ED hos avkommorna. Hund med ED-grad 1 bör paras med ED-fri individ (ED-grad 0) alternativt i parningskombination där ED-index är större än 100. SKK/AK vill understryka att användning av hund med ED-screeningsresultat grad 1 i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala armbågsleder (grad 0) ses som potentiella avelsdjur.

Armbågsledsdysplasi, ED (efter engelskans elbow dysplasia), innebär en onormal utveckling av armbågsleden som äger rum under hundens uppväxttid. ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som kan leda till benpålagringar runt armbågsleden. När skelettet vuxit färdigt (och ibland även tidigare hos kliniskt drabbade individer) kan man bedöma armbågsledernas utformning och graden av eventuella benpålagringar med hjälp av röntgen. Det är dock inte möjligt att utifrån röntgenbilden utläsa om en hund har kliniska besvär av sin ED eller inte. Graden av benpålagringar (osteoartrit) ger inte heller någon tillförlitlig upplysning om hur allvarligt det underliggande grundlidandet i leden är. Röntgen och avläsning inom SKKs hälsoprogram syftar alltså inte till att fastställa individens kliniska status utan är i första hand en vägledning i avelsarbetet.

ED anses av många vara en mycket större orsak till hälta hos våra hundar än höftledsdysplasi, HD. Det bör poängteras att hundar med någon grad av ED, även lindrig sådan, per definition har förändringar i leden som har givit eller kan ge upphov till benpålagringar (osteoartrit). I detta avseende skiljer sig graderingen av ED från den av HD. Detta, i kombination med att hunden bär mer vikt på sina framben än bakben, gör att även lindrig ED kan förväntas orsaka individen mer kliniska problem än motsvarande grad av HD.

Eftersom hundens ED-status påverkas av såväl gener som miljö utgör den enskilda individens ED-grad ett relativt osäkert mått på dess avelsvärde. För en säkrare avelsvärdering finns idag ED-index tillgängligt i flera raser. Genom att se till parningskombinationens ED-index, snarare än till en enskild individs ED-grad, kan en säkrare avelsvärdering avseende ED göras.

I raser som har tillgång till ED-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras ED-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens ED-index, d v s föräldradjurens genomsnittliga ED-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för ED som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen). Vid parning med utländskt avelsdjur, som saknar index för ED i SKKs databas, är den generella rekommendationen att det svenska avelsdjuret bör ha ett index för ED över 100. Det utländska avelsdjuret bör ha ED-grad 0 (utan anmärkning). I raser som inte har ED-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen ED-grad som tillgänglig information om ED-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde.

Avel med brakycefala raser

Ur protokoll AK 1- 2019, kompletterat AK 4 -2022

Uttalande från SKKs avelskommitté rörande avel med brakycefala raser

”SKK/AK anser att det inte är förenligt med svensk djurskyddslagstiftning eller
Svenska Kennelklubbens grundregler, punkt 2:2, att till avel använda en hund
som till följd av sin kortskalliga utformning uppvisar kliniska symptom från sin
andning eller har en anatomisk utformning som ökar risken för hälsoproblem
hos den aktuella individen eller dess avkomma.

Det är aldrig förenligt med grundreglerna att till avel använda hundar med:
- kraftiga andningsmissljud
- kraftigt ansträngd andning (för tecken på detta se nedan) samt dyspné,(andnöd) eller cyanos (bleka slemhinnor)
- uttalad värmekänslighet eller trötthet, kollaps, svimningar
- kraftigt knipna näsborrar.

Det är inte heller förenligt med grundreglerna att till avel använda hundar:
- som undersökts inom ramen för hälsoprogrammet RFG-S och tilldelats grad 2 eller 3, d v s bedömts vara kliniskt affekterade av BOAS.

Brakycefali (kortskallighet) innebär en förändring av skallens ben med kortare
skalle och nosparti och olika grader av påverkan på näsborrarnas öppningar,
liksom på de strukturer som ska rymmas och fungera inuti skallen. Kortskalliga
hundar löper, på grund av denna förändring, risk att drabbas av hälsoproblem,
varav de mest allvarliga är kopplade till andning och temperaturreglering. I
sina allvarligare former kan dessa problem ha stor inverkan på hundens hälsa
och välfärd och påverka möjligheten till ett normalt hundliv. Exempel på
symtom från andningsvägarna orsakade av kortskallighet omfattar
andningsmissljud, ansträngd andning (t.ex. bukandning, andning med öppen
mun, mednickning med huvudet), oförmåga att reglera temperaturen,
värmekänslighet, överhettning, svimning, trötthet, ovilja att leka och
motionera.

SKK/AK menar att de hundar som används i avel bör ha ett mycket gott
allmäntillstånd, vara i avsaknad av andningsmissljud, andas utan ansträngning,
kunna reglera sin temperatur tillfredsställande, vara i sunt hull, ha öppna och i
alla avseenden normalt utformade näsborrar, samt ha en noslängd som inte är
överdrivet kort. I undantagsfall samt under en övergångsperiod, när
avelsarbetet fokuserar på en förskjutning mot en mindre utpräglad
kortskallighet, kan dock hundar som inte uppfyller alla dessa ovannämnda
parametrar användas i avel.  I dessa fall kan avelshundar i kombinationer som påverkar den aktuella rasens medelvärde i positiv riktning avseende ovanstående parametrar användas,  men då bör undantaget inte avse samma parameter hos båda föräldrarna.
Hundar som inte uppfyller de önskvärda egenskaperna i flera av de beskrivna
parametrarna bör inte användas i avel.

Ovanstående uttalande är ett förtydligande samt en utveckling av SKKs tidigare
uttalande och åtgärder avseende avel med kortskalliga hundraser där bland
annat nedanstående framgår:

” • Det är aldrig förenligt med Djurskyddslagen och SKKs Grundregler att till
avel använda djur med kliniska problem som kan förknippas med kortskallighet.

• För att minska förekomsten av hälsoproblem som kan förknippas med
kortskallighet måste avelsurvalet ta större hänsyn till de generella parametrar
som påverkar andningsförmågan såsom vidden på näsborrar, nosens längd,
bredd och djup, utrymmet i mun och svalg, luftstrupens bredd och fasthet,
bröstkorgens volym samt rasspecifika förhållanden.”

”Premiera och prioritera friska hundar med mindre utpräglad kortskallighet i
avelsarbetet för att minska hälsoproblemen i aktuella raser med beaktande av korrekt rastyp.””

Höftledsdysplasi, HD

Ur protokoll AK 4/2016

§ 104 Uttalande från SKKs avelskommitté rörande HD

SKK/AK vill förtydliga att det inte kan anses förenligt med grundreglernas punkt 2:2 att använda hund med HD-grad E i avel, eller att para hund med HD-grad D med annat än hund graderad som A eller B alternativt i parningskombination där HD-index är större än 100. Oavsett HD-grad är det inte heller förenligt med grundregeln att använda hundar med kliniska symptom på HD i avel.

Höftledsdysplasi, HD, innebär en felaktig utveckling av höftleden som äger rum under hundens uppväxttid. När skelettet vuxit färdigt kan man bedöma höftledernas utformning med hjälp av röntgen. Det är dock inte möjligt att enbart utifrån röntgenbilden utläsa om en hund har besvär av sin HD eller inte. Röntgen och avläsning inom SKKs hälsoprogram syftar alltså inte till att fastställa individens kliniska status utan är i första hand en vägledning i avelsarbetet.

Eftersom hundens HD-status påverkas av såväl gener som miljö utgör den enskilda individens HD-grad ett relativt osäkert mått på dess avelsvärde. För en säkrare avelsvärdering finns idag HD-index tillgängligt i flera raser. Genom att se till parningskombinationens HD-index, snarare än till en enskild individs HD-grad, kan en säkrare avelsvärdering avseende HD göras.

I raser som har tillgång till HD-index bör avelsbeslut baseras på avelsdjurens index snarare än deras HD-grad. SKK/AKs generella rekommendation är att parningskombinationens HD-index, d v s föräldradjurens genomsnittliga HD-index vid parningstillfället, ska vara större än 100. Denna rekommendation innebär att avkommorna förväntas få ett index för HD som är bättre än genomsnittet i rasen (referenspopulationen). Vid parning med utländskt avelsdjur, som saknar index för HD i SKKs databas, är den generella rekommendationen att det svenska avelsdjuret bör ha ett index för HD över 100. Det utländska avelsdjuret bör ha HD grad A eller B.

I raser som inte har HD-index bör avelsurvalet baseras på såväl avelsdjurens egen HD-grad som tillgänglig information om HD-status hos nära släktingar (föräldrar, syskon och eventuella tidigare avkommor) för en säkrare bedömning av individernas avelsvärde. SKK/AKs generella rekommendation är att använda hundar med normala höftleder (HD-grad A eller B) i avel. I raser med hälsoprogram för HD på nivå 3 är detta ett krav för registrering av avkomma.

SKK/AK menar att det i enstaka fall kan vara motiverat att använda hund i avel med resultat från HD-screening som är sämre än grad B, med hänsyn till andra viktiga egenskaper och/eller populationens långsiktiga utveckling med avseende på genetisk variation. I det fall hund med HD-resultat sämre än grad B används i avel är det viktigt att säkerställa att parningskombinationen inte medför ökad risk för kliniska problem till följd av HD hos avkommorna. Vidare vill SKK/AK understryka att användning av hund med HD-screeningsresultat sämre än grad B i avel ska vara sparsam och åtföljas av noggrann utvärdering av avkommorna. I nästa generation bör i första hand hundar med normala höfter alternativt HD-index över 100 ses som potentiella avelsdjur.

Tillämpning av genetiska tester i avelsarbetet

Ur protokoll AK 5/2014

§ 80 DNA-tester inom hundavel

Genetiska tester är ett utmärkt verktyg i avelsarbetet för bättre hälsa hos våra
hundar, förutsatt att dessa tester är tillförlitliga, relevanta och används på ett
klokt sätt. Uppfödare och hundägare bör noggrant utvärdera nyttan med och
konsekvenserna av ett genetiskt test innan detta utförs. Risken med ett ensidigt
eller överdrivet fokus på DNA-testresultat är att andra viktiga åkommor eller
egenskaper hamnar i skymundan. SKKs avelskommitté vill understryka vikten
av att man i avelsarbetet utgår ifrån hur vanligt förekommande och hur stort
kliniskt problem en sjukdom är, snarare än att utgå ifrån vilka tester som finns
tillgängliga. Om en sjukdom inte utgör ett kliniskt problem i rasen och/eller det
DNA-test som erbjuds för denna åkomma inte anses tillförlitligt är det bättre
att avstå från att testa sin hund. Risken är annars att avelsbasen begränsas på
felaktiga grunder, eftersom du som uppfödare är skyldig att ta hänsyn till
testresultatet i ditt avelsarbete. Det är viktigt att ha i åtanke att hundavel handlar om mycket mer än enstaka sjukdomar, och att genetiska tester, ävenom de idag är många, inte ger hela bilden.

Demodex

Ur protokoll AK 3/2002

§ 80 Avel på hundar med demodex

När det gäller avel på djur med demodex finns både nationella och internationella riktlinjer angående restriktiv användning av sådana djur. Vad gäller demodex inom en specifik ras måste det bli en avvägningsfråga hur man skall hantera de olika typerna av sjukdomen. Inom det pågående projektet Rasspecifika avelsstrategier bör en kartläggning av nuläget i rasen tjäna som underlag för diskussion om lämplig nivå av bekämpning.

Nära släktskapsavel

Ur protokoll AK 1/2003

§ 18 Policyfrågor: Nära släktskapsavel

AK diskuterade så kallade incestparningar i förhållande till SKKs avelspolicy och grundregler. Man kan konstatera, att antalet nära släktskapsparningar har minskat sedan problemet med konsekvenser av sådana parningar på allvar uppmärksammats inom organisationen. AK uttalade att det inte är förenligt med intentionerna i SKKs avelspolicy att para far med dotter, mor med son eller helsyskon med varandra.

Medfött navelbråck

Ur protokoll AK 3/2000, 22 maj 2000.

§ 85/125 Medfött navelbråck

Medfött navelbråck är en genetisk belastning.

Det kan generellt inte anses försvarbart att använda hund med medfött navelbråck till avel, då avkomman löper större risk att få denna defekt. SKKs grundregler är tillämpbara. För att avgöra huruvida en hund med lindrigt navelbråck kan användas i avel eller inte behövs dock rasspecifika prioriteringar, där de avelshygieniska åtgärderna anpassas till rasens övriga defekter, numerär och genetiska bredd. Hundar med stora/grava medfödda navelbråck ska aldrig användas i avel.

Merlefärg

Ur protokoll AK 3/2011

§ 74 Avel med anlagsbärare för merlefärg

Efter ingående diskussion beslöt AK göra följande uttalande: 

Färgen merle förekommer i flera raser. På grund av de hälsorisker dubblering av merleanlaget medför är det inte förenligt med SKKs grundregler (2:2) att para två hundar som är kända anlagsbärare för färgen merle med varandra. 

Denna restriktion gäller även i raser där merleanlaget förekommer, men av tradition har en annan färgbenämning än merle. Harlekinfärgade hundar har anlag för merle och ska således inte paras med varandra. 

Merleanlaget kan finnas dolt hos hundar med gul eller röd pälsfärg. Detta bör beaktas vid avel med gul eller röd hund av ras i vilken merleanlaget förekommer. 

Tillägg till uttalandet, november 2019

Det är idag möjligt att genom DNA-test fastställa om gul eller röd hund bär anlag för merle eller inte. I det fall DNA-testet visar att hunden inte bär på merleanlag kan denna paras med merlefärgad hund. I de raser som har restriktioner avseende merle i SKKs registreringsregler ska resultatet från DNA-testet finnas registrerat hos SKK för att avelsspärr för gul/röd/sobelfärgad hund efter merlefärgad hund ska lyftas. Mer information om DNA-testet finns på skk.se.