Genomisk inavelsgrad

Inavel ger tydliga spår i arvsmassan i form av avsnitt av kromosomerna som är identiska mellan släktingar och som saknar variation. I DNA-baserade analyser av genetisk variation och inavel, vanligen kallad genomisk inavel, undersöks hundarnas arvsmassa direkt.

Genomiska inavelsgrader, beräknade utifrån så kallade genetiska markörer i arvsmassan, ger en bättre uppskattning av individens verkliga grad av inavel. Ju fler markörer som används, desto säkrare blir skattningen. Allra säkrast blir det om man kartlägger hela arvsmassan, det vill säga alla positioner i hundens DNA. Genomisk inavelsgrad är alltså inte samma sak som den traditionella stamtavlebaserade inavelsgraden och värdena är inte heller direkt jämförbara.

Beräkning av genomisk inavelsgrad

Genom att undersöka i vilken utsträckning en individ saknar genetisk variation (är homozygot) i sitt DNA, det vill säga har ärvt samma genvarianter från sina föräldrar, kan den genomiska inavelsgraden beräknas. Beräkningen baseras vanligen på omfattningen och längden av identiska avsnitt i en individs DNA som beror på inavel. Dessa kallas för ”Runs of Homozygosity” (ROH). Analysen kan också göras genom att jämföra antalet individuella markörer i arvsmassan som saknar variation (är homozygota) hos en enskild hund med det antal som kan förväntas hos en hund som inte är inavlad.

Variation mellan laboratorier 

Metoderna som används för beräkning av genomisk inavel kan variera mellan olika laboratorier. Resultatet beror exempelvis på hur långa eller korta avsnitt av ”Runs of Homozygosity” som inkluderas i analysen. Därför kan samma individ få olika resultat från olika företag.

Resultat för hundar som testats vid olika laboratorier är därmed inte direkt jämförbara. Dessutom kommer urvalet av hundar som ingår i analysen hos respektive laboratorie att påverka rasens genomsnitt. Dessa hundar behöver inte nödvändigtvis återspegla genomsnittet i den svenska populationen av rasen.

Att tolka och implementera genomiska inavelsgrader

Tillämpningen av genomiska inavelsgrader i avelsarbetet är inte okomplicerad. På populationsnivå kan rasens genomsnittliga genomiska inavel ge en viss indikation på risken för inavelsdepression och behovet av att vidta åtgärder för bevarande och/eller tillförande av genetisk variation.

Det finns dock för närvarande inte tillräckligt med vetenskapligt underlag för att definiera en gräns för en ”acceptabel nivå” för genomisk inavel i en ras. Dels finns det bara en handfull publikationer med beräkningar av genomisk inavel hos hundar och dess samband med hälsa. Dels kommer gränsen för vad som är tolererbart sannolikt inte att vara densamma för alla raser utan kunna variera beroende på bland annat den nuvarande och historiska avelsstrukturen (t.ex. historisk kontra ny inavel), samt rasens allmänna hälsostatus och behov att förändra/förbättra rasen genom avelsurval. Behov av snabba avelsframsteg innebär ett större behov av genetisk variation.

Avelsrekommendationer för enskilda hundar saknas

För enskilda hundar saknas i dagsläget avelsrekommendationer relaterade till genomisk inavel. Sådana är svåra att utveckla på grund av bristande standardisering vad gäller definition och beräkning. När man jämför genomiska inavelsgrader från enskilda hundar bör man därför säkerställa att resultaten som ska jämföras kommer från samma laboratorie. Dessutom är det viktigt att notera att en enskild hunds uppskattade genomiska inavelsgrad inte bör användas för att avgöra hundens lämplighet som avelsdjur eftersom även en inavlad hund kan få avkommor som inte är inavlade om den paras med en obesläktad partner.

Provparningsverktyg för beräkning av genomisk inavel

Vissa företag som tillhandahåller genomiska inavelsgrader har även provparningsverktyg som möjliggör beräkningar av förväntad genomisk inavel för avkommor från en planerad parning. Detta förutsatt att båda de tilltänkta föräldradjuren är testade genom det aktuella laboratoriet. Denna typ av tjänst kan ge användbar information vid val av parningskombination, för att begränsa nivån av inavel hos avkomman.

Hur mycket är för mycket? 

Sammanfattningsvis kan beräkningar av genomisk inavel ge en indikation på graden av genetisk variation i en ras, jämfört med andra raser. Högre nivåer av inavel är generellt förknippade med ökad risk, men det finns för närvarande inte tillräckligt underlag för att definiera "hur mycket som är för mycket". Utifrån försiktighetsprincipen bör dock åtgärder för att öka den genetiska variationen övervägas hos raser där hög genomisk inavel kan konstateras och där hälsoproblem som kan misstänkas härröra från bristande genetisk variation förekommer.

Uttalande från Nordisk Kennel Union

NKUs vetenskapliga kommitté har gjort ett uttalande om stamtavlebaserad kontra genomisk inavel.