Inavel – vad innebär det?
Vilka är riskerna med att para nära släktingar? På den här sidan förklarar vi vad som menas med inavel och delar med oss av våra rekommendationer till uppfödare.
Att bedriva inavel betyder att man parar hundar som är nära släkt med varandra. Det kan vara ett effektivt sätt att få större jämnhet och likhet mellan individerna i en hundras men åtskilliga studier visar att inavel har en negativ inverkan på egenskaper som är förknippade med reproduktion och överlevnad, så kallade fitnessegenskaper. Det kan bland annat ta sig uttryck i minskad fruktsamhet inom rasen och försämrad tillväxt och livskraft hos valpar.
En hunds inavelsgrad visar i hur stor andel av hundens genpar som båda genvarianterna är identiska genom arv, dvs att samma genvariant har nedärvts från både mamman och pappan.
Mer om inavel
-
Parning mellan besläktade individer ökar inte bara risken för att recessiva defektanlag ska dubbleras. Åtskilliga studier visar att inavel också har en negativ inverkan på egenskaper som är förknippade med reproduktion och överlevnad, så kallade fitnessegenskaper. Det begrepp som används för att beskriva denna påverkan är inavelsdepression. Något som bland annat kan ta sig uttryck i minskad fruktsamhet hos föräldradjuren eller försämrad tillväxt och livskraft hos avkomman.
Sett till en hundras som helhet är en konsekvens av att vissa genvarianter dubbleras och blir vanligare i populationen, att andra i sin tur blir ovanliga eller rentav går förlorade. Inavel reducerar på det här sättet den genetiska variationen i rasen och undergräver möjligheterna till en långsiktigt hållbar utveckling.
-
En individ med 1,5 % inavelsgrad förväntas alltså ha fått identiska genvarianter från sin mamma och sin pappa i 1,5 % av alla sina genpar. Många sjukdomar nedärvs på ett sådant sätt att det krävs dubbla sjukdomsanlag (från både mamman och pappan) för att sjukdomen ska bryta ut och ju högre inavelsgrad hunden har desto större är risken för dubblerade anlag.
Parning av besläktade individer ger upphov till inavel. Inavelsgraden definieras som den andel av en individs gener där båda allelerna är identiska genom arv. En individ med en inavelsgrad på 6,25 procent är homozygot i 6,25 procent av generna. Uttryckt på ett annat sätt är sannolikheten för att genvarianterna i ett enskilt locus ska vara dubblerade 6,25 procent. Sannolikheten för en dubblering av alleler ökar alltså ju mer besläktade de parade individerna är. Hundar som förekommer i båda föräldradjurens härstamningar, det vill säga är gemensamma för de båda avelsdjuren, är de hundar som bidrar till en avkommas inavelsgrad.
-
För att beräkna en hunds sanna inavelsgrad skulle man behöva följa stamtavlorna väldigt långt tillbaka i tiden, till när rasen bildades. Det är en svår uppgift och ofta tittar man i stället på hur mycket inavelsgraden har ökat under ett visst antal generationer.
I SKKs Avelsdata beräknas inavelsgraden över fem generationer och det värde som fås visar alltså hur mycket inavelsgraden har ökat under de senaste fem generationerna. För de fall något av föräldradjuren inte finns registrerade i SKKs databas finns här en guide som visar hur inavelsgraden kan beräknas för hand.
Läs vår guide för de fall beräkning i avelsdata inte är möljlig, se dokument längst ned på denna sida.
-
Graden av inavel beräknas traditionellt baserat på härstamnings-information, det vill säga den information som finns i hundens stamtavla. Även om beräkningen inte ger en komplett bild av individens totala inavel kan beräkningen utgöra ett värdefullt verktyg i avelsarbetet.
Läs mer om inavelsgrad baserad på härstamning -
De molekylärgenetiska framstegen under senare år har medfört att det idag, till en rimlig kostnad, är möjligt att analysera graden av genetisk variation i våra hundars arvsmassa. Som en följd av detta tillhandahåller en del större laboratorier för DNA-tester hos hund något som brukar kallas genomisk inavelsgrad.
SKKs rekommendationer avseende inavel
Mot bakgrund av de hälsorisker en hög inavelsgrad medför och med hänsyn till rasens långsiktiga utveckling bör parning mellan närbesläktade individer undvikas. Ett riktmärke är att aldrig para hundar som är närmare släkt än motsvarande kusiner. En sådan parning ger en inavelsgrad hos avkomman på 6,25 procent. Detta ska ses som en övre gräns och är inte en önskvärd procentsats. Om majoriteten av parningar ligger på denna nivå kommer inavelsökningen i rasen som helhet att bli för hög. Parning mellan förälder och avkomma samt mellan helsyskon är aldrig försvarbart och dessutom ett brott mot SKKs grundregler.
Genom att begränsa inavelsgraden i varje enskild parning kommer även inavelsökningen, och förlusten av genetisk variation, i rasen som helhet att bli långsammare. En generell rekommendation, som redan tillämpas i många raser, är att inavelsökningen i populationen inte ska överstiga 2,5 procent, beräknat över fem generationer (eller 0,5 procent per generation).
I dag kan uppfödare tack vare SKKs e-tjänst Avelsdata enkelt skaffa sig en bild av hur inavelsökningen ser ut i den egna rasen. Vill man bidra till att rasens ökning av inavelsgraden avtar bör man göra kombinationer som ger valpar med en inavelsgrad som är lägre än den rasen har i genomsnitt.