Hälsoprogram på populationsnivå
För att motverka överanvändning av enskilda avelsdjur finns inom några raser så kallade hälsoprogram på populationsnivå. Det innebär i praktiken en begränsning av hur många kullar en hanhund inom rasen tillåts få.
Vilka raser som har hälsoprogram på populationsnivå framgår av SKKs registreringsregler. Som exempel kan nämnas våra svenska stövarraser och svensk lapphund. Antalet kullar som tillåts efter en hane kan variera beroende på rasens numerär. Rasspecifik information finns att hitta i gällande registreringsregler.
Även om endast ett fåtal raser har officiella begränsningar av hanhundsanvändning, genom hälsoprogram på populationsnivå, är det mycket vanligt att special- och rasklubbar har egna rekommendationer rörande hur många kullar/avkommor en enskild individ bör ha. Dessa rekommendationer finns i rasens rasspecifika avelsstrategi, RAS.
En tumregel som tillämpas på flera håll är att ingen hund under sin levnad ska tillåtas bli far till mer än 5 % av valparna i sin generation. Om man antar att en hundgeneration är runt fem år motsvarar detta alltså 25 % av det genomsnittliga antal valpar som registrerats per år inom rasen de senaste åren. Tumregeln ger utrymme för åtminstone ett 20-tal hanar att användas i avel samtidigt (i samma generation). Det bör poängteras att tumregeln inte på något sätt anger det rekommenderade antalet valpar efter en enskild hund, utan att den ska ses som en absolut övre gräns.
I numerärt mycket små raser kan tillämpningen bli svår, i extrema fall motsvarar 25 procent av ett års registreringar mindre än det antal valpar som kan födas i en enda kull. Omvänt kan det komma att motsvara ett orimligt stort antal avkommor i en populär ras. Denna tumregel bör med andra ord tillämpas som just en sådan, och anpassningar kan behöva göras beroende på rasens numerär. I numerärt stora raser är det vanligt att man istället för 25 % av en årsregistrering i avelsstrategin anger en hanes maximala livstidsproduktion till en lägre procentsats, exempelvis 10 % av de valpar som normalt registreras under ett år.
En tik tillåts få maximalt fem kullar enligt SKKs Grundregler, med hänsyn till tikens hälsa och välbefinnande. I numerärt små populationer kan dock även fem kullar efter en tik innebära en väl stor andel av födda valpar i rasen, varför även tikars avelsanvändning kan behöva begränsas för att undvika överanvändning.